Vid Runnbergsgården

Manskörens svanesång

1994 fick Ulf Holm en fråga om han kan göra en svan till manskören, och vad kan inte Ulf, och då blev denna tillverkad.

Hur man nu gör en svan, kan man fundera på.

Som jag brukar säga: ”Allt har en historia”. Här kommer historien om svanen som vi sett flertalet gånger i Folkets Hus, nu skall den få bo vid Runnbergs Gården, på Teatern.

Lars Persson berättar:

Plats på scen hette en helaftonsföreställning som Manskören hade premiär på i mars 1995 i Cassels och som blev en succé med stor publiktillslutning och fina recensioner i pressen. Det blev fem föreställningar totalt som gavs . I föreställningen ingick musik från opera, operett, musikal, revy m.m. Det är här Ulfs svan kommer in i bilden med följande bakgrund:
.
I sången Elsas dröm ur operan Lohengrin av R Wagner kommer Kerstin Ståhl (Elsa) in på scenen som sopran och utklädd till valkyria (sagoväsen) med en varm korv på en gaffel och hon sjunger tillsammans med kören. Efter en stund dyker Åke Lundeberg upp utklädd till riddare dragandes på en svan. I operans handling, som är en saga, kommer en riddare sjövägen dragen av en svan för att försvara Elsa mot angrepp. Scenen med Kerstin Ståhls och Åke Lundeberg är en sorts parodi. Om man inte känner till bakgrunden var det säkert många som undrade varför Åke kom indragandes med denna vackra svan, men den är alltså central i operans handling.

Continue reading...

Rävvåla Herrgård/Bruksgård

I min ungdom, under 1950-60 talet, fanns en större byggnad som vi kallade Mässen i byn. Den låg i den östligaste delen av villaområdet som nu i folkmun kallas ”Momsen”, Malmslagarvägen går i det området i dag.

Mässen ägdes av gruvbolaget, och anställda ”högre” tjänstemän kunde få mat där, det fanns även övernattningsrum för tillfälliga besökare till gruvan. Tidigare även tjänstebostad för anställda vid gruvbolaget.

Dessa två foton är de enda som hittats på den gamla byggnaden.

Om den inte hade blivit riven har det förmodligen varit en av de äldsta byggnaderna i byn.

Herrgården revs i mitten av 1960-talet, den fick vara med i omkring 170 år.

Det här området har med säkerhet varit bebott redan på 1600-talet, då hade det namn efter Gamle Hans Ers. Hans Ers var son till Erik Olsson Skomakare som hade sin gård där Malmslagarvägen går i dag. Genom Erik Olssons bouppteckning vet vi att hans barn ärvde en hyttbod och en andel i en hyttbälg. I gamla papper från mina anfäder har jag funnit namnet ”Erik Skomakare”, på en del tomter i området.

På en karta från 1725 känner man igen en del i dag förekommande platser.

Med tiden köps allt större andelar i hyttan av utsocknes intressen. Från och med 1700-talets första hälft finns, åtminstone periodvis, en inspektor på plats.

Omkring 1793 blir Nils Isaac Boultrop inspektor i Räfvåla, och förmodligen är det han som låter uppföra Herrgården (Bruksgården). I vart fall hittar vi den på en delningskarta från 1798, med benämningen: Boultrops byggning.

I början av 1800-talet fanns en Inspektor Samuel Gellsén vid hyttan, och han bodde i Räfvåla Herrgård. Omkring 1844 lät han uppföra byns andra Herrgård, i anslutning till Solskensdalen i södra delen av byn, där han senare bosatte sig. Herrgården fick därför namnet Samuelsdal,med nuvarande adressen Saxenvägen 38. Den revs i slutet av 1800-talet. Rivningsvirket användes vid uppförande av Ludvika Järnvägshotell.

Signe Arvidsson berättar från sitt första arbete, året var 1944.

Hon började arbeta på Räfvåla Herrgård hos  Ingenjör Wallin när hon var 14 år . Hon arbetade från 7 på morgonen till 7 på kvällen . Passade deras tre barn Anders, Margareta och Birgitta . Signe fick städa,  duka , diska och allt man gör i ett hushåll .

Hon minns ett speciellt tillfälle när frun i huset blev överlycklig, Karlströms affär lyckades  under kriget komma över cigarretter som hon fick köpa.

Continue reading...

Rävvålakroken

Under den stora gruvepoken i Bergslagen, med början i slutet av 1700-talet och med fortsättning in på 1900-talet, fann många personer i byarna sin utkomst vid de olika gruvfälten.  Det var långa arbetspass och ofta långt mellan bostaden och gruvan. Dessutom fanns inga kommunikationer, så enda möjligheten var att gå till gruvan på söndag kväll och tillbaka hem igen på lördagen, man arbetade även på lördagar.

I veckorna hyrde man in sig i de baracker som gruvorna tillhandahöll.

Så här kunde det se ut, som på denna bild från Källfallsbaracken.

När man gick till gruvarbetet, förmodligen redan på söndag kväll, bar man med sig förnödenheter för hela veckan, mest var det maten som gick åt under veckan.

Enligt hörsägen skall då en ”Rävvåling” ha kommit på att tillverka en ”krok” att ha över axeln för att bära ränseln i, och på så sätt slippa bära i händerna.

Kanske det kan ha sett ut som på bilden, och eftersom det var en Rävvåling som började att bära ränseln på det sättet, så blev namnet: ”RÄVVÅLAKROKEN”

Den 19 augusti 1999 firade man ”Hemvändardagen” i Saxdalen. Inför den dagen hade man inom Rävvåla Kulturförening kommit med förslag om att årligen utdela en utmärkelse till Årets Saxdaling.

Evi Andersson kom på iden med Rävvålakroken, efter att hos Lennart Hörk fått se en  Rävvålakrok i original, säkert från någon gång på 1800-talet.

Därefter har årligen utdelats utmärkelsen Rävvålakroken, som kan ses som ett vandrings-pris. Den överlämnas nästkommande år till nästa Saxdaling.

Överst den ursprungliga Rävvålakroken, därunder en kopia med de årliga Saxdalingarnas namn ingraverade.
Nils Jakobsson tilldelades Rävvålakroken år 2007

Lars Fredriksson har berättat för mig, det som han i sin tur hört från sin moster Frida, om en händelse för en gruvkarl på väg hem på lördagen efter en veckas arbete i gruvan.

Frida tjänade som piga vid den här gården, som var belägen vid Verkbacken, efter nuvarande Oxbrovägen i Saxdalen, min farfars far ägde gården fram till 1913.

Gruvkarlen hade stannat till och pratade med någon vid gården, då det kom en bil i full fart uppför Verkbacken. Han hade aldrig tidigare sett en bil, och blev därför så rädd att han kastade ränseln och Rävvålakroken ifrån sig och hoppade över en gärdesgård vid sidan av vägen. Vad han däremot inte sett var en gödselstack på andra sidan som han nu hamnade rakt ner i.

I samband med Saxdalens Dag, har Rävvålakroken förärats årets Saxdaling varje år med början år 1999.

Årets Saxdaling utses av en kommitté med deltagare från alla föreningar i byn Saxdalen.

Lars Åke  Wettercrantz

Continue reading...

Tjäderspel

Tjäderspel.Vid slutet av en skogsväg, sydväst om Långfallsgruvan på Saxberget, fanns i min ungdom en övergiven huggarkoja, en koja där skogshuggarna levde under veckan samtidigt som de under dagarna avverkade granskogen. på den tiden stod därför kojan mitt i ett kalhygge med milsvid utsikt över dalarna och sjöarna. Man såg lätt ända till Grangärde och den vita kyrkobyggnaden.

Continue reading...

Klo-Abbore

På 1920-talet började hemmansägaren Albert Lööv på gården Kallhaga i Grangärde socken att plantera in sutare i den lilla sjön Asplövtiärn, belägenen knapp kilometer väster om Norrbyn I dåvarande Rävvåla. Såvitt man då visste fanns i sjön abborre, gädda, mört och elritsor – eller ”hridd”. Några övriga arter kände man inte till. Sutaren tillhör familjen karpfiskar, är bottenlevande och kan bli upp till dryga 5 kilo.

Continue reading...

Orrspel

När jag var i 12-årsåldern, alltså i början på 1950-talet gick jag i Saxdalens folkskola där jag hade en lärare som hette Hjalmar Liss. Han var mycket intresserad av fåglar och drog med många av oss elever ut på fågelskådning på lediga tider. Han lärde mig nog allt som jag en gång kunde om fåglar.

Hjalmar startade ett stort projekt tidigt en vår, enligt min dagbok var det vårvintern 1953. Vi skulle bygga en orrkoja! Dvs ett gömsle på en myr där vi på nära håll skulle kunna studera orrarnas ”spel”.

Continue reading...

Julskyltning på 1950-talet

Förr i tiden – på 1950-talet – var julskyltning något helt annat än idag. Och i Saxdalen var det väldigt speciellt! Det var t.ex. bestämt att julskyltning skulle äga rum under den första söndagen i Advent. Vare sig före eller efter.

I J.Elis fall betydde det att han hade lördagsöppet till kl 15.00. Därefter började själva arbetet med att skylta om inför JULSKYLTNINGEN.

Nu var det så att J.Elis lade ner stor möda och omsorg på denna julskyltning och av den anledningen hyrde han varje år in en dekoratör från Tekniska Museet i Stockholm, Fritz Rosell.

Continue reading...

Ida och Albert i Kallhaga

Mina första minnen av Ida och Albert är ifrån 7-årsåldern. Dom bodde på gården Kallhaga, mitt emellan – som det då hette – Räwåla och Sunnansiö.

Jag trivdes otroligt bra med att vara hos Ida och Albert och jag tror jag tillbringade större delen av sommarloven där! Allt var spännande: Att få följa med Ida till lagårn tidigt på morronen och mjölka korna, sitta på en pall och lyssna på kornas hötuggande och det jämna och lugna strilandet av varm mjölk ner i spannarna. Ida och hennes dotter Margit mjölkade. Margit var en skönhet och ivrigt uppvaktad av bygdens ungkarlar. Och visst var hon min första kärlek!

Continue reading...

Herrekipering i Saxdalen

Här kommer en berättelse tagen ur minnet och med god hjälp av Per Gunnar som är son till J. Elis och Alma Runnberg, som detta handlar om.

Johan Elis är född 20 juni 1905 i Rävvåla, hans föräldrar är Johan Leonard (JL) och Ida Kristina Runnberg, de drev affären vid Runnbergsgården, JL står som handlare i kyrkboken.

Förmodligen i början av 1920-talet började Elis sin bana som klädeshandlare.Till  sin första butik hyrde han lokaler i det som i dag kallas Elim-huset.

Huset i dag, tidigare fanns en trappa med ingång på mitten av denna fasad.

Elis och Alma Haag, hon är bosatt på Malbacken mera om det längre fram, träffas och blir ett par.

På fotot Eric, Greta, Ida och Maja alla Haag. Till höger JL Runnberg fader till Elis, samt brudparet Alma och Elis. De gifter sig den 29 juni 1935

Förmodligen byggdes detta hus omkring 1936, okänt av vem. Det var från början tänkt som frisersalong, men blev inte nyttjat för det.

Elis köpte huset 1939 för 11.000 kronor och flyttade sin verksamhet från Elim-huset, men behöll en lokal där som lager.

Elis med god hjälp av Alma drev nu affären vidare med inriktning på herrekipering. Med tiden utökas verksamheten med tidningsförsäljning, ombud för tipstjänst och filial för Grangärde Sparbank. De skötte även  medicinlådan från apoteket i Sunnansjö.

En bild från 1954 med Elis och Per Gunnar vid de stora snödrivorna

Något om J. Elis Runnbergs bakgrund.

Elis var född och uppväxt på Runnbergsgården, där fadern sedan många år drev en Lanthandel. Fader: Johan Leonard *1869 ( JL ), Moder: Ida Kristina *1873.

Elis var yngst i en syskonskara på 6 personer, Harald *1894, Klas *1895, Henrik *1899, Agnes *1900, Emil *1903 och Elis *1905.

Som tidigare sagts var Alma uppväxt på Malbacken, i familjen Haag.

Ett foto av Alma´s barndomshem på Malbacken, året är 1905. Från vänster: fadern Daniel E Haag *1868 han var konsumföreståndare, Ernst *1899, Erik *1895, modern: Ida Lovisa *1870, Alma *1904 och Ida Josefina *1901. År 1913 föddes ännu en dotter: Anna Maria.

Huset fanns ursprungligen i Sandviken i Sunnansjö, men flyttades till Malbacken på 1890-talet, och blev bostad till familjen Haag.

Fadern Daniel insjuknade i början av 1920-talet i TBC, och blev inlagd på sanatoriet Högbo ovanför Lugnet i Falun. Han kom aldrig därifrån utan avled där 1923.

Brev från Alma Haag till sin far, när han är intagen på Högbo Sanatoriet i Falun. Brevet är daterat den 15 juli 1923, fadern, Daniel Haag, avlider den 11 augusti samma år, kanske detta är sista brevet till honom.

Modern Ida drabbas av en hjärntumör och läggs in på Serafimerlasarettet, och avlider där 26 mars 1920 och även begravs där.

Alma var nu 16 år och fick ta hand om hela familjen, efter några år flyttar syskonskaran ut. Brodern Ernst blir dock kvar i huset.

Elis och Alma som nu är gifta driver Herrekiperingen vidare i centrala Saxdalen.

J. Elis dog plötsligt den 25 november 1980, 75 år gammal.

Nu måste affären avvecklas, Per Gunnar berättar hur det skedde.

”Jag var då på jobb i Belgien för SAAB´s räkning. Jag hann i alla fall hem innan pappa dog. Problemet var att han hade beställt hem massor med varor inför Julen, och dom skulle säljas och  betalas. En tillmötesgående arbetsgivare gav mig 2 månaders tjänstledighet, när jag blev klädeshandlare.  Alma hjälpte till och min familj kom upp från Nyköping varje helg.

I februari – mars började vi sälja ut lagret. Motto: ”Dåtidens varor – dåtidens priser”. J. Elis hade aldrig reat ut varor. Blev dom inte sålda så hängdes dom undan. Och det betydde att om en vara var prismärkt till 4.75 så sålde vi för det priset…

Det spred sig bland akademiker i Uppsala att den här utförsäljningen pågick. Fredagar fick vi ha kvällsöppet för att köpsugna ungdomar skulle hinna fram.  Speciell uppmärksamhet väckte det bland byborna när unga, vackra flickor provade snörliv mitt i butiken – vi hade ju inga provrum.

En gång ringde en person från Gävle och frågade om vi hade kläder som skulle passa till en Plymouth -48. ”Självklart”, sa jag.  Han kom och köpte allt från knästrumpor med hållare, nylonskjortor, färdigknutna slipsar , en brun kritrandig ”gangstersvid”, överrock och hatt. Det enda vi inte kunde tillhandahålla var skor.

Det var massor med folk på lördagarna och Bertil Danielsson från lokaltidningen, gjorde ett reportage om rusningen. Det hände många dråpliga saker. En – mindre lustig – var en kvinna som ville låna hem 3 Tigerkostymer för att prova på sin sjuke man. ”Vi bor däruppe” sa hon och pekade uppåt Finngårn. Det fick hon. Men henne såg vi aldrig mer och inte kostymerna heller…

Vår dotter Maria , 14 år, skötte kassan. En kund hade hittat en skinnjacka i en fyndlåda där allt kostade 100:- Så hon sålde den för 100:-. Snart kom skinnjackans ägare – som lagt av sig jackan för att prova en kavaj – och undrade vart jackan tagit vägen. Kunden och Maria sprang ut tillsammans och långt neråt vägen kunde Maria peka ut köparen. Allt gick bra – men den affären bommade vi.

Senare på våren 1981 sålde jag så resten av lagret till TV-teatern, som kom med  2 lång- tradare och tömde huset.

Under de följande åren blev affären uthyrd.

1982 – 1995 Postkontor.

1995 – 2005 Fritidsgård

2005 –            Pizzeria.

Det fungerar ännu i dag (2021) som Pizzeria.”

Ännu en nästan kuslig berättelse med anknytning till den gamla herrekiperingen, åter berättar Per Gunnar:

”Den siste pizzabagaren – innan jag sålde huset – var Nusret. Han berättade att när han började städa ur källaren, kom en glad liten kvinna fram ur ett hörn och presenterade sig som: ”Alma”. Hon sa att  ” PG vill sälja, men jag släpper inte in någon…”  Nusret blev inte ett dugg rädd utan fick också veta att J. Elis dött och att hon därför var ensam. När det här hände hade Nusret precis kommit till huset och hade inte haft en chans att prata med någon. Hon hade sedan mycket synpunkter på Nusrets ageranden, bl.a. fick han inte sova i sovrummet, utan fick logera i vardagsrummet!

1982 köpte vi vår nuvarande lägenhet – utan att ha sålt vårt hus. Husförsäljningen gick i stå och vi började bli litet nervösa. Den 21 april var jag med en kompis i Saxdalen när Nusret – som inte hade en aning om våra bostadsplaner – plötsligt säger: ”Du skall inte vara orolig för försäljningen…”   ”Vilken försäljning”? Frågade jag. ” Du säljer huset till en familj från Norrköping den 16/6”! Den 16/6 2012 skrev vi avtal med en familj från Norrköping.”

Vad hände med huset på Malbacken då?

Åter får Per Gunnar berätta.

År 1963 fick jag huset i gåva av Ernst Haag som skulle bygga nytt. Jag fick det mot att jag plockade ner det och fraktade bort det från tomten. Stenback-Elis Runnberg hjälpte mig att märka ner stockarna, som sen låg ett par år bakom affären. 1965 började jag resa stommen med starkt stöd av Stenbacken. Kjellin – han med stugbyn i Kallhaga, daterade timmerstommen till 1700-tal och menade att den fina huggningen på insidan och kritningen tydde på ett finare boende.

Ernst Haag´s nya hus på Malbacken, där tidigare den lilla stugan från Sandviken var belägen.

1968 kunde Marie-Louise, lilla Maria och jag för första gången övernatta i den färdiga stugan. Den står nu på en udde ut i Solskensdalen, bakom den gamla Herrekiperingen.

Så avslutar Per Gunnar berättelsen om en Herrekipering i Råvvåla.

Lars-Åke

Continue reading...

Väduren i Saxdalen

Redan som en liten illbatting när jag gick hem från skolan fick jag en viss kontakt med en Vädur. Och nu är vi tillbaka på 1940-50 talet. Vi valde att gå olika vägar hem, gick man över Stenbacken ut på Nya vägen, passerade man förbi Elis Runnbergs Herrekipering. Då kunde man alltid höra ett ”smackande” ljud nerifrån Solskensbäcken, stod man på Malbacksvägen sågs en liten vattenkaskad med jämna mellanrum nere i bäckfåran.

De här nostalgiska minnena kom till mig när jag fick denna tidningsartikel i min hand.

Det var en Vädur som pumpen kallas, som genom ett sinnrikt system pumpar upp vatten till en högre nivå, i pumpen finns  bara två rörliga delar, och den drivs helt utan tillförd energi, endast av det strömmande vattnet.

Det var C.O Lind som bodde i första huset efter Malbacksvägen, som nere i bäcken hade installerat en Vädur, som pumpade upp vatten till ett kärl i ett ”vattentorn” som han byggt vid uthuset.

Vattentornet vid uthuset där C.O Lind hade sin reservoar för vatten , som han  använda till bevattning i trädgården. Än i dag finns det rör kvar i trädgården efter hans bevattningsanläggning.

Nere i bäckfåran av Solskensbäcken finns ännu lämningar av den fördämning som han har gjort för kanske 60-70 år sedan, för att få något större tryckhöjd på vattnet.

För den som närmare vill se Vädurens funktion finns den bra beskriven i Wikipedia.

Lars-Åke

Continue reading...