En originell man, som var väl känd bland folk i Räfvåla-trakten under 30- och 40-talen var Karl
Fredrik Säflund, som då bodde i ett litet boställe mellan byarna Olsjön och Lövkullen. Stället heter Strömmingsbäcken och bestod av två boställen ett på vardera sidan av vägen.

Säflund var född 8 dec. 1865 i Ramsbergs församling i Västmanland. 1890 gifte han sig med Eva Eriksson från Laggbyn väster om Björsjö i Norrbärke församling, och paret bosatte sig då också i Laggbyn. Äktenskapet blev barnlöst och upplöstes i nov. 1921. Redan 1918 hade Säflund flyttat till Grängesberg, dit hustrun Eva inte följde med. I Grängesberg försörjde sig Karl Fredrik som körkarl och snickare och bodde ensam i en stuga i Norra Berget.

Till Strömmingsbäcken vid Olsjön flyttade han 25 nov. 1922. Stugan bestod av ett rum och kök samt en förstuga, och till gården hörde lite åkerjord och ett skogsskifte. Här försörjde sig Säflund främst som snickare och en mycket skicklig sådan. I stugan hade han sin snickar-verkstad med hyvelbänk och svarv. Virke till sina snickaralster kunde han hämta från sitt
eget skogsskifte.

Säflund var en gentleman och hade för vana att förära unga damer i bekantskapskretsen med
brödkavlar och skärbräden. Sådana gåvor skulle enligt Säflund garantera, att den mottagande
ungmön blev gift. Kanske var baktanken, att givaren i gengäld skulle få sig en bit mat och kanske även en kaffegök. Säflund höll sig också gärna framme, när det slaktades i gårdarna.
Då kunde en snickargåva av något slag återgäldas med ett stycke fläsk till hushållet.

Åkerjorden till bostället nyttjades för odling av potatis för det egna hushållet och hö till avsalu.
Vid höslåtter fick Säflund leja körkarl med slåttermaskin. För varje varv, som slåttermaskinen
gjorde på åkertegen, skulle körkarlen ha sig en pilsnerklunk, som Säflund tillhandahöll.

I slutet av 30-talet skulle Olsjön få telefon, och villkoret var, att 5 abonnenter anslöt sig. För att
fylla det antal, som krävdes, anslöt sig Säflund till telefonväxeln och fick numret ”Olsjön 1”.

Säflund var också spelman och hade enligt egen utsago en fiol, som aldrig behövde stämmas. Gentleman som han var brukade han särskilt på kända damers födelsedagar ringa upp
damen i fråga och spela en trudelutt som en hyllning.

Någon gång under tiden i Strömmingsbäcken hade Säflund blivit svårt sjuk och fått tillkalla
provinsialläkaren i Sunnansjö. Läkaren tog med sig sin sjuksköterska och besökte Säflund i stugan. Efter undersökningen sade doktorn: ”Om jag nu skulle följa systers råd, skulle vi ha tagit
med Säflund till sjukstugan. Där skulle han ha blivit badad och rakad och lagd i en ren säng, och så hade han dött”. Säflund fick medicin och fick ligga kvar i stugan, där han också repade sig.

Säflund var en av mina kunder, då jag på 40-talet var ombud för Svenska Turistföreningen. Då
blev det varje år besök hos honom vid Strömmingsbäcken för att överlämna årets årsskrift.
Vid ett sådant besök berättade Säflund. att han i en tidigare årsskrift läst om Kinnekulle. ”Där
ska det vara så naturskönt’, sade han och yppade planer på att resa dit. ”Kinnekulle är en upp-
höjning” förklarade Säflund. Tydligen ansåg han den ”upphöjningen” för blygsam att kallas berg.

Vid mitten av 40-talet sålde Säflund sin stuga och byggde sig en liten undantagsstuga längre
in på egendomen. Där framlevde han sina sista år. På sin ålders höst blev han intagen på Tall-
mogården i Sunnansjö, som då var ålderdomshem för Grangärde kommun. Där avled Karl
Fredrik Säflund 85 år gammal 14 april 1951, och vår bygd var en originell och hedersvärd
person fattigare.

Lars Åhlström