Omnibuss i Gränges – resor för alla


Samfärdseln har nog ända sedan ”skapelsen” varit ett problem för mänskligheten, kanske var det från början endast meningen, att vi inte skulle förflytta oss längre sträckor än det räckte med våra egna extremiteter att ta sig till ort och ställe.
I början kanske det också räckte till med den hjälpen, vilt och fisk fanns från början säkert inom
bekvämt gångavstånd. Med hjälp av vattnet och stockbåtar, gick det nog sedan att vidga fångstområdets gränser.

Det kom dock ganska snart tider, när människan inte längre nöjde sig med att leva på jakt och fiske. Jordbruk och boskapsskötsel kom in i bilden och därmed även krav på att kunna sam-arbeta med andra bosättningar. Mellan dessa platser skapades leder, från början kanske rid- och klövjestigar, men det var säkerligen början till en primitiv, men dock en vägförbindelse, som kunde förbättras och användas för hjulfordon.

Den här nu beskrivna utvecklingen gällde säkert även platser där levebrödet var av industriell
karaktär. Det jag då närmast tänker på är Grängesberg och den där förekommande gruv- driften. Vi har där ännu idag lämningar efter arbetsstigar, gruvstigar, som förband omkring-liggande byar med arbetsplatsen vid gruvan. Samhället Grängesberg växte ju fram med gruvan
som ett centrum och fick därigenom en ganska utspridd bebyggelse. Det kunde därför bli ganska långa avstånd till både arbetsplatsen och övriga samhällsfunktioner. I takt med högre levnadsstandard ökade kanske även bekvämlighetskraven vid förflyttning så även inom sam-hället.

Grängesberg är nu ett helt annat samhälle, än vad det en gång i tiden har varit. För den som är uppväxt i, eller verkat i det Grängesberg som fanns förr, finns minnesbilder kvar.
De mest markanta är kanske gruvlavarna, skärningen, gråbergstippen och Cassels.

”För alla”

Ordet ”omnibus” är latin och betyder ”för alla”, meningen kanske var att alla Grängesbergare skulle ha möjlighet att utnyttja detta nya samfärdsmedel. Så blev det också, att åka buss blev otroligt populärt och även förhållandevis billigt även med den tidens penningvärde. priset 25 öre per resa stod sig under flera år. Under första delen av 1950-talet, var resandefrekvensen på cirka 700 000 resande årligen. Vissa turer dubblerades och busslinjen blev liksom en livsnerv i gruvsamhället, både i helg och ”söcken”. I slutet av 1950-talet gjorde bilismen sitt stora genom-brott i samhället och resandeantalet sjönk markant. Föreningen var dock självbärande, helt
utan kommunal hjälp fram till 1966. 1970 upplöstes föreningen och GDG övertog verksamheten.
En som lagt ned många timmar i föreningen är Rune Djupman. Han minns också när han som
sjuttonåring 1931, såg första bussen komma på Björkallen och vilken stor sensation det var. Rune har också i sin ägo ett ex av den första turlistan, även en bild av en av ”Tidaholmarna” med tre resenärer, Alf Dahlström och systrarna Margit och Lilly Siöström.

Ett lika tydligt och nostalgiskt minne, tycker jag också är lokalbussarna och även deras chaufförer som också blev välkända i samhället, de var ofta personligheter var och en på sitt vis.

Erik Johansson

,