Spelmän har nog fordom funnits i Grangärde socken fastän det mig veterligen inte skrivits om dem. Om man vill veta något om forna tiders musikliv i socknen kunde man åka till Torsberg, i närheten av Abborrberg. Där träffade man den alltid vitale och gästvänlige Gustaf Dahl, som är född i Silvberg 1873, död 1956 nära 83 år gammal. Han kom med sina föräldrar i unga år till Grangärde, närmare bestämt till Burängsbergs gruva, där fadern var maskinist. Dahl var mycket minnesgod och berättade gärna om gamla tiders musik och spelmän. Han var också själv en god spelman. Som ung pojke gjorde han sig en fiol, vilken han övade på, men när en mässingssextett bildades i Burängsberg 1886 blev han med och blåste Esskornett. De hade till instruktör och ledare en man från Hovkapellet i Stockholm vid namn Karl Forsman. Det var en stor dag för medlemmarna av sextetten när de inövat den då så populära valsen Donauwellen. Då tog de instrumenten och notställen och gick framåt Sunnansjö, där de satte sig på en hög kulle och med verklig spelglädje utförde den omtyckta valsen för de förvånade Sunnansjöborna. Efter fyra år, eller 1890, upphörde sextetten och då inköpte Dahl en begagnad klarinett. Hans huvudinstrument blev sedan klarinett.
Dahl började samspela med en fiolspelare som hette Daniel Andersson, född 1871. Denne kallades i orten för Telning-Daniel. Han var mycket skicklig på fiol och spelade rent och fint. Hans mor, som kallades Telning-mor var bra att sjunga. Hon lärde honom många polskor och låtar.
Nu hade Dahl kommit i den rätta spelmansmiljön och under flera år samspelade de två på danser och festligheter. Det var under dessa år som Dahl samlade sitt rika förråd av låtar, som han pietetsfullt bevarade i sitt hem.
Den ovan nämnda Telning-Daniel, eller ”Telning-Danil”, som man sá, var notkunnig och hade en hel del valser, polskor och låtar upptecknade, som Dahl sedan fick skriva av i sina böcker. Det är intressant att slå i dessa böcker och se vad som spelades till dans på den tiden. Det var inga Latinamerikanska tongångar – som säkerligen icke heller hade gillats av den tidens danspublik. Nej, det var äkta svenska folkliga melodier som spelades av den tidens spelmän.
Vid Rusbodarna bodde en storspelman som hette Per-Erik Isaksson. Han hade många egna låtar och av dessa har Dahl även flera upptecknade i sina gamla notböcker. Två polskor av honom har bifogats denna artikel. Det skulle ha varit ett sant nöje att få höra den legendariske spelmannen Rusbo-Per-Erik, som han kallades i bygden, spela någon av sina polskor. Men vi får glädja oss över att de finns upptecknade. Att han varit en spelman av stora mått därom vittnar de många polskor och valser han efterlämnat. Särskilt hans polskor förråder mästaren, än ljusa och veka i dur, än mörka vemodiga i moll.
Här har nämnts om några av de gamla spelmännen i Grangärde, men naturligtvis har det funnits flera som varit värda att nämna i detta sammanhang. Det är emellertid i nuvarande tid mycket svårt att erhålla upplysningar om huruvida sådana eventuellt har funnits.
Gustaf Thunberg Grängesberg