Vid Runnbergsgården

Väduren i Saxdalen

Redan som en liten illbatting när jag gick hem från skolan fick jag en viss kontakt med en Vädur. Och nu är vi tillbaka på 1940-50 talet. Vi valde att gå olika vägar hem, gick man över Stenbacken ut på Nya vägen, passerade man förbi Elis Runnbergs Herrekipering. Då kunde man alltid höra ett ”smackande” ljud nerifrån Solskensbäcken, stod man på Malbacksvägen sågs en liten vattenkaskad med jämna mellanrum nere i bäckfåran.

De här nostalgiska minnena kom till mig när jag fick denna tidningsartikel i min hand.

Det var en Vädur som pumpen kallas, som genom ett sinnrikt system pumpar upp vatten till en högre nivå, i pumpen finns  bara två rörliga delar, och den drivs helt utan tillförd energi, endast av det strömmande vattnet.

Det var C.O Lind som bodde i första huset efter Malbacksvägen, som nere i bäcken hade installerat en Vädur, som pumpade upp vatten till ett kärl i ett ”vattentorn” som han byggt vid uthuset.

Vattentornet vid uthuset där C.O Lind hade sin reservoar för vatten , som han  använda till bevattning i trädgården. Än i dag finns det rör kvar i trädgården efter hans bevattningsanläggning.

Nere i bäckfåran av Solskensbäcken finns ännu lämningar av den fördämning som han har gjort för kanske 60-70 år sedan, för att få något större tryckhöjd på vattnet.

För den som närmare vill se Vädurens funktion finns den bra beskriven i Wikipedia.

Lars-Åke