Man kan förledas tro att namnet kom till i samband med att man från gruvan började fylla ravinen med slam från anrikningen av malmen.
Men på en karta från 1727 ser man redan då namnet ”Wattu Falls Gropen”, kanske bäckflödet från Olsjön bildade ett vattenfall ned mot denna ravin, därav namnet ?
Hur kom då denna ravin till som fick namnet Vattfallsgropen?
Det började för 10.000-år sedan !!
För omkring 10.000 år sedan när inlandsisen smälte undan, på grund av den tidens globala uppvärmning, låg fortfarande ett istäcke på kanske 600 – 1.000 meters tjocklek kvar strax norr om vår trakt. Allteftersom isen smälte bildades en jättestor isvattensjö norr om Låsberget och framemot Olsjön, slutligen bröt den igenom sina fördämningar kanske någonstans ovanför Rusbodarna.
Den övre streckmarkerade linjen visar inlandsisens södra avslut, till vänster ”Olsjö-issjö, kartans mitt Rävvåla-issjö.
Vattenmassorna rusade genom dalgången mellan Låsberget och Saxberget, drog med sig stora mängder löst material. Vattnet kom ut i Rävvåla-issjö som bildats i dalsänkan där byn Saxdalen ligger idag som var ännu större, och det nuförtiden ståtliga Stackarberget stack endast upp ett 10-tal meter som en liten klippa i denna massiva sjö. På den tiden var dessutom Väsman en havsvik. Rävvåla-issjö bröt sig sedermera genom mot Björnhyttan/Blötberget för att rinna ut mot Väsman. Där finns fortfarande spår kvar vid Mässan. Det grövre materialet som sten och grus stannade i trakten av Nävbacken , det finare i form av mosand fortsatte med vattnet ned emot trakten omkring skolan.
I dalgången bildades en djup ravin som vattnet grävde ut ur naturen, den ravinen har vi på vår tid namngett till Vattfallsgropen.
Det blev ett populärt utflyktsmål eftersom det bildades imponerande is-vallar på de branta ravinsidorna med höjder uppemot 15-talet meter.
Vintervägen till Olsjön gick även genom Vattfallsgropen, när vattnet frös till fick man en lättframkomlig väg för hästfororna.
En bild tagen av Gustav Fredriksson en vinter i början av 1920-talet i Vattfallsgropen.
Personerna på fotot är från höger C-O Lind, med dottern Ingeborg, frun och mamman Anna, samt till vänster Astrid Fredriksson gift med Gustav Fredriksson som befinner sig bakom kameran.
Astrid och Gustav Fredriksson är föräldrar till Urmakare Lars Fredriksson.
Astrid och Anna är systrar med födelsenamnet Pettersson
Dottern Ingeborg gifte sig senare med Verner Ahlkvist.
AB Zinkgruvor (som ägde Långfallsgruvan), var under slutet av 1920-talet i stor expansion och driften gick på högvarv med stora mängder av bruten malm. Men malmfyndigheten medförde även stora mängder med avfallsprodukter. Närmare 90% för att vara mer exakt och där endast 10% var så kallat fyndigt gods. Så det var stora mängder med avfallsslam bestående av gråberg och anrikningssand som man måste deponera någonstans. Man beslöt då att flytta anrikningsverket från byn Rävvåla, och bygga nytt uppe vid gruvan.
Därvid slipper man transporten av den icke förädlade malmen med linbanan ned till byn, och även slippa ifrån utsläppen av slam i sjön Saxen
Man behövde då utrymme för att lagra det utsorterade gråberget i form av slam, som tidigare gick ut i sjön Saxen. Vattfallsgropen ansågs då lämplig som slammagasin.
Del av ett brev till Länsstyrelsen med ansökan om att använda Vattfallsgropen för avfall från gruvan.
12 oktober 1927 köper AB Zinkgruvor 8 st markområden på tillsammans 58,7 hektar där Vattfallsgropen ingår, de köper bland annat av:
Skarp Daniel Eriksson 840 kronor
Gustaf Stenkvist 10.000 kronor
Per Johan Persson Skarp 3,430 kronor
Jacob Danielsson Montana USA 542 kronor
Per Erik Eriksson 4.319 kronor
Det nya anrikningsverket byggs 1929, varvid avfallsslammet leds i en rörledning ned till Vattfallsgropen, som nu börjar fyllas med avfall från Långfallsgruvan. Under flera årtionden fylldes nu den gamla Vattfallsgropen med slam från gruvbrytningen. Tyvärr uppstod nya problem, det överblivna ”lakvattnet” från Vattfallsgropen, sökte sig ned genom de stora sand- och grusmassorna som samlats när inlandsisen smälte. Detta kom att förorena bland annat en synnerligen rik källåder som mynnade i Klossdammen, som under en lång tid utnyttjats som vattentäkt till delar av Saxdalen.
Under 1960-talet måste den fina vattentäkten överges, då man uppmätt att tungmetaller från Vattfallsgropen börjat läcka ut i källådern. Nu fick man istället förse byn med vatten från det kommunala nätet från Blötberget.
Lakvattnet från Vattfallsgropen leds nu istället via en träränna förbi grusåsarna direkt till en pumpstation vid Verkdammen, för att åter pumpas upp till anrikningsverket vid gruvan..
Vattfallsgropen 1954 när verksamheten vid gruvan var i full gång.
Långfallsgruvan lades ned 1988, fram till dess har det i Vattfallsgropen samlats avfallsslam som innehåller stora mängder med farliga tungmetaller framförallt zink, bly, koppar, kadmium och svavel. Man beräknade att 17 ton zink årligen hade läckt ut i sjön Saxen fram till 1988.
År 1991 började ett mycket omfattande saneringsarbete för att komma tillrätta med utsläppen av tungmetaller från Vattfallsgropen, detta pågick ända fram till 1993. Hela det stora området täcktes med metertjocka lager av morän och jord.
I dag finns inga spår av den ravin som på kartan från 1727 benämns ”Vattu Falls Gropen”.