Man kan förledas tro att namnet kom till i samband med att man från gruvan började fylla ravinen med slam från anrikningen av malmen.

Men på en karta från 1727 ser man redan då namnet ”Wattu Falls Gropen”, kanske bäckflödet från Olsjön bildade vattenfall ned mot denna ravin, därav namnet ?

Hur kom då denna ravin till som fick namnet Vattfallsgropen?

Det började för 10.000-år sedan !!

För omkring 10.000 år sedan när inlandsisen smälte undan, på grund av den tidens globala uppvärmning, låg fortfarande ett istäcke på kanske 600 – 1.000 meters tjocklek kvar strax norr om vår trakt. Allteftersom isen smälte bildades en jättestor isvattensjö norr om Låsberget och framemot Olsjön, slutligen bröt den igenom sina fördämningar kanske någonstans ovanför Rusbodarna.

Vattenmassorna rusade genom dalgången mellan Låsberget och Saxberget, drog med sig stora mängder löst material. Vattnet kom ut i Rävvåla-issjö som bildats i dalsänkan där byn Saxdalen ligger idag som var ännu större, och det nuförtiden ståtliga Stackarberget stack endast upp ett 10-tal meter som en liten klippa i denna massiva sjö. På den tiden var dessutom Väsman en havsvik. Rävvåla-issjö bröt sig sedermera genom mot Björnhyttan/Blötberget för att rinna ut mot Väsman. Där finns fortfarande spår kvar vid Mässan. Det grövre materialet som sten och grus stannade i trakten av Nävbacken , det finare i form av mosand fortsatte med vattnet ned emot trakten omkring skolan.

I dalgången bildades en djup ravin som vattnet grävde ut ur naturen, den ravinen har i vår tid namngetts till Vattfallsgropen.

Området har dessutom varit mycket intressant även ur geologisk synpunkt. Detta har att göra med den påverkan, som området utsattes för i samband med den stora inlandsisens avsmältning. Hur detta gick till, kan man läsa i en skrift utgiven 1933 av Sveriges Geologiska Undersökning. Skriften har titeln ”Beskrivning till kartbladet Grängesberg” och är författad av statsgeologerna Nils H. Magnusson och Gösta Lundqvist.

I beskrivningen ingår en mycket detaljerad karta i skala 1:50000 visande arten av de lösa jord-lager som täcker berggrunden inom området.

Den stora landisens avsmältning skedde här söderifrån. Den södra isranden löpte i dessa trakter ungefär i riktning V-Ö och drog sig för varje år ett antal meter norrut. Genom det enorma trycket i isens bottenskikt kom isen att effektivt fylla ut alla håligheter och sänkor i underlaget. I sådana dalar och sjöbäcken, som i dag har sina naturliga utlopp mot norr, bildade den tillbakadragande isranden tidvis dalspärrar. Så uppkom s.k. issjöar, varav det fanns ett flertal inom det beskrivna kartbladet Grängesberg. De issjöar, som kom att påverka topografin vid Vattfallsgropen och Nävbacken, var Olsjö-issjön och Räfvåla-issjön, som delvis existerade samtidigt för c:a 10000 år sedan.

Olsjöns nuvarande utlopp var då spärrat av isranden, som löpte mellan Låsberget och höjderna västerut vid nuvarande Torsberg och Råskmora. Som en följd av spärren steg Olsjöns vattenyta till en nivå 20 m över nuvarande havsytan. Då fann Olsjö-issjön ett utlopp österut genom passet vid Vattfallsgropen.

Räfvåla-issjön uppstod, då isranden löpte mellan Låsberget och höjderna vid Snöklinten och Mässan. Vattennivån i den issjön steg, tills sjön fann ett avlopp mot söder över nuvarande Björn-hyttmossen på en nivå av 201 m. över havsytan i dag. Räfvåla-issjöns yta låg således c:a 11 m. lägre än ytan hos Olsjö-issjön. I Räfvåla-issjön stack Stackarberget upp som en klippa c:a 10 m. över vattenytan.

Olsjöissjön hade stort tillflöde från väster och söder, och det var därför stora vattenmassor, som kom att strömma genom sprickdalen vid Vattfallsgropen. Här renspolades klippväggarna, och de stora mängder sten och grus, som isälven spolade med sig, kom att avlagras i ett delta, som isälven bildade i Räfvåla-issjön. Så uppstod det område, som geologerna kallar Nävbacksdeltat eller Räfvåla-deltat, och vars grusmassor exploateras i vår tid. Det finare materialet i isälven sköljdes längre ut i Räfvåla-issjön och avsatte sig som lager av mosand, som man finner i t.ex. tallhedarna vid skolan och Furulidens idrottsplats i nuvarande Saxdalen.

De omtalade issjöarna var av ganska kort varaktighet. Olsjö-issjön lär ha existerat c:a 60 år. Räfvålaissjön tömdes, då isranden dragit sig så långt norrut, att sluttningen vid Mässan frilagts. Här invid iskanten började då Räfvåla-issjöns vatten strömma österut mot nuvarande Väsman, som då var en havsvik. Havsnivån låg då c:a 191 m. högre än i dag (högsta marina gränsen). Räfvåla-issjön tömdes alltså till dåvarande havsytans nivå, medan Olsjö issjön ytterligare en tid tömde sitt vatten via Vattfallsgropen och fortsatte att bygga på Nävbacksdeltat.

Öster om sprickdalen utbredde sig ett område med isälvsgrus bevuxet med barrskog. Detta område var i stort sett format som en triangel med en spets i västra delen vid Vattfallsgropen och en baslinje ung. 2 km längre österut gränsande till Nävbacken, som utgör en del av nuvarande Saxdalen. Här invid Nävbacken var områdets bredd c:a 1,5 km.

Det triangelformade området var tämligen flackt med en svag lutning mot öster. Det genomdrogs av en bäck, som rann upp strax ovanför sprickdalens passpunkt (212 m.ö.h.) och som flöt i ostlig riktning via Sågdammen (Kannverkdammen) för att senare genom den s.k. Verkbäcken rinna ut i södra ändan av sjön Saxen.

Över Sågdammen och längs bäcken där ovanför gick fram till omkr. 1928 en vinterväg från dåvarande Räfvåla upp till byn Olsjön. Denna vinterväg bjöd på en ståtlig attraktion vid den trånga sprickdalen. Där bildades vintertid pampiga isvallar genom de rännilar, som flödade ner över de branta klippväggarna och frös till is.

Det blev ett populärt utflyktsmål eftersom det bildades imponerande isvallar på de branta ravinsidorna med höjder uppemot 15-talet meter.

Personerna på fotot är från höger C-O Lind, med dottern Ingeborg, frun och mamman Anna, samt till vänster Astrid Fredriksson gift med Gustav Fredriksson som befinner sig bakom kameran.

Astrid och Gustav Fredriksson är föräldrar till Urmakare Lars Fredriksson.

Astrid och Anna är systrar med födelsenamnet Pettersson

Dottern Ingeborg gifte sig senare med Verner Ahlkvist.

AB Zinkgruvor (som ägde Långfallsgruvan), var under slutet av 1920-talet i stor expansion och driften gick på högvarv med stora mängder av bruten malm. Men malmfyndigheten medförde även stora mängder med avfallsprodukter. Närmare 90% för att vara mer exakt och där endast 10% var så kallat fyndigt gods. Så det var stora mängder med avfallsslam bestående av gråberg och anrikningssand som man måste deponera någonstans. Man beslöt då att flytta anrikningsverket från byn Rävvåla, och bygga nytt uppe vid gruvan.

Därvid slipper man transporten av den icke förädlade malmen med linbanan ned till byn, och även slippa ifrån utsläppen av slam i sjön Saxen

Man behövde då utrymme för att lagra det utsorterade gråberget i form av slam, som tidigare gick ut i sjön Saxen. Vattfallsgropen ansågs då lämplig som slammagasin.

12 oktober 1927 köper AB Zinkgruvor 8 st markområden på tillsammans 58,7 hektar där Vattfallsgropen ingår, de köper bland annat av:

Skarp Daniel Eriksson 840 kronor

Gustaf Stenkvist 10.000 kronor

Per Johan Persson Skarp 3,430 kronor

Jacob Danielsson Montana USA 542 kronor

Per Erik Eriksson 4.319 kronor

Det nya anrikningsverket byggs 1929, varvid avfallsslammet leds i en rörledning ned till Vattfallsgropen, som nu börjar fyllas med avfall från Långfallsgruvan. Under flera årtionden fylldes nu den gamla Vattfallsgropen med slam från gruvbrytningen. Tyvärr uppstod nya problem, det överblivna ”lakvattnet” från Vattfallsgropen, sökte sig ned genom de stora sand- och grusmassorna som samlats när inlandsisen smälte. Detta kom att förorena bland annat en synnerligen rik källåder som mynnade i Klossdammen, som under en lång tid utnyttjats som vattentäkt till delar av Saxdalen.

Under 1960-talet måste den fina vattentäkten överges, då man uppmätt att tungmetaller från Vattfallsgropen börjat läcka ut i källådern. Nu fick man istället förse byn med vatten från det kommunala nätet från Blötberget.

Lakvattnet från Vattfallsgropen leds nu istället via en träränna förbi grusåsarna direkt till en pumpstation vid Verkdammen, för att åter pumpas upp till anrikningsverket vid gruvan..

Långfallsgruvan lades ned 1988, fram till dess har det i Vattfallsgropen samlats avfallsslam som innehåller stora mängder med farliga tungmetaller framförallt zink, bly, koppar, kadmium och svavel. Man beräknade att 17 ton zink årligen hade läckt ut i sjön Saxen fram till 1988.

Under försommaren 1991 påbörjades slutsaneringen av det stora slammagasinet vid Vattfallsgropen, som utgjorde dalsänkan mellan Saxberget och Låsberget.

Den första deponeringen av avfallsslam från det första anrikningsverket i dåvarande Rävåla skedde i dalgången för den s.k. Verkbäcken invid anrikningsverket. Här lade man ut en c:a 300 meter trätub för det naturliga vattenflödet, och avfallsslammet dumpades delvis över denna tub. När dalen var fylld, fördes avfallsslammet ut i södra delen av sjön Saxen, där det s.k. Slamhavet uppstod.

Till Vattfallsgropen, som har en yta av cirka 50 har, hade man under sommaren 1991 transporterat och deponerat de massor av avfalls slam, som ursprungligen varit deponerade i och invid sjön Saxen i Saxdalen.

De oerhört stora volymer av avfalls slam, som nu slutgiltigt deponerats i magasinet vid Vattfallsgropen, innehåller tungmetaller, framför allt zink, bly, koppar och kadmium samt svavel. Slammet är därför mycket giftigt, och huvudsyftet med saneringen är att förhindra, att de giftiga ämnena lakas ut och hamnar i omgivande grundvatten och vattendrag. Den metod, som valts för saneringen, är att täcka över slammagasinet med ett par skikt, som skall förhindra, att regn och smältvatten med däri löst luftsyre når ner till slammet och åstadkommer oxidation av detta.

Det egentliga tätningsskikt, som används vid denna sanering, består av 30 cm lerig morän lagd direkt ovanpå avfallsslammet. Sådan lerig morän har man funnit i ett område strax söder om Saxbergsgruvan. Ovanpå detta tätningsskikt läggs ett 150 cm tjockt lager av grövre morän, som finns i stora mängder intill slammagasinet. Det övre moränskiktet kommer att släppa igenom regn och smältvatten. Därigenom hålls det undre, leriga moränskiktet ständigt fuktigt, något som är en förutsättning för att det skall fungera som barriär för det i vattnet lösta syret.

Avrinningen av det naturliga ytvattnet samt dräneringsvattnet kommer att ledas i diken, ett längs vardera sidan av och utanför slammagasinet.

En fortlöpande kontroll av att de påförda täckskikten har avsedd verkan på slammet kommer att ske genom provtagning från i magasinet nedstuckna rör. Där kommer man att mäta fuktighet, syrgashalt och temperatur samt även göra analyser av grundvattnet.

Någon plantering av skog på det sanerade området ingår ej i själva saneringsarbetet. Moränskikten ovanpå avfallsslammet är dock så tjocka, att det finns goda förutsättningar för en spontan invandring av skog från omgivande skogsmark. Förhoppningsvis är alltså hela det sanerade området beväxt med frisk barrskog igen om cirka 50 år.

I dag finns inga spår av den ravin som på kartan från 1727 benämns ”Vattu Falls Gropen”.

Genom stora insatser av frivilliga krafter har det nu skapats fina vandringsleder, och vintertid välpreparerade skidspår, på det som en gång var avfalls slam från gruvdriften i Långfallsgruvan, kanske naturen är återställd till ursprunget som för 10.000 år sedan.