Uppfinnaren Hjalmar Sjöstrand


I Rävvåla, senare Saxdalen, verkade från 1914 till 1969 en mycket märklig man, Hjalmar Emanuel Sjöstrand, som gjorde sig känd i bygden som ett tekniskt-mekaniskt snille. Det kan med fog sägas om honom, att intet tekniskt var honom främmande, detta trots att han var självlärd och endast hade enkel folkskola i botten. Det blev också genom åren en imponerande rad av uppfinningar, som hade Hjalmar Sjöstrand som upphovsman.

Delvis kunde han också exploatera sina uppfinningar och konstruktioner genom tillverkning i egen verkstad.

Denna märklige man är alltså väl värd att ihågkommas med en liten biografi.

Hjalmar Sjöstrand var född 20 okt. 1886 i Linde församling i Örebro län. Föräldrarna var jordbrukare, och i barnaskaran på fem var Hjalmar en av de yngre. Sin stora fallenhet för tekniska ting visade Hjalmar tidigt genom att under pojkåren tillverka en liten funktionsduglig ångmaskin. För att hålla delarna samman använde han sig bl.a. av bitar av cykelekrar med tillhörande nipplar.

Föräldrarna var Sjundedagsadventister, men någon påverkan i sådan riktning kunde man knappast spåra hos Hjalmar.

År 1890 flyttade familjen Sjöstrand hit upp till Västerbergslagen, då familjen fick en boplats i Norra Rävvåla.

Efter en kort sejour i Söderbärke 1902-04 kom familjen åter till Grangärde socken. Fadern blev arrendator, först vid Björnhyttans Kronopark, senare vid Ullnäsgården, som då tillhörde Ludvika Bruk.

Åren 1907-1911 hade Hjalmar Sjöstrand arbete som maskinuppsättare vid dåvarande Nya Förenade Elektriska AB i Ludvika. Där tillverkades då även motorer och generatorer. Hjalmar var då också bosatt i Ludvika.

Hjalmar Sjöstrand som Transformatormontör vd Ludvikaverken åren 1907 – 1911.

Han gifte sig 1910 med Barbos Leontina Andersson från Rävvåla, och samma år fick makarna sitt första barn, sonen John.

1911 drabbades Hjalmar av sjukdom och måste därför sluta sin anställning i Ludvika. Under åren 1911-14 hade han i stället en tjänst som maskinist vid Björnhyttans Kronopark, där fadern då var arrendator. Som maskinist hade Hjalmar hand om en råoljemotor, förmodligen vid dåvarande Björnhyttans såg. Under åren i Björnhyttan fick det unga paret Sjöstrand 1913 sitt andra barn, dottern Gerda (Gerd).

1914 flyttade Hjalmar Sjöstrand med familj till dåvarande Rävvåla, varifrån hustrun var kommen. I Rävvåla fick Hjalmar uppdrag att utföra för Saxbergets Gruvor, och fick därför efter en tid bostad för familjen i en av gruvbolagets kaserner. Från den här tiden kunde han även starta egen verkstadsrörelse. Till att börja med skedde detta i en byggnad tillhörig gruvbolaget. Senare kunde Sjöstrand förvärva den byggnaden, som dock stod på bolagets mark invid fotbollsplanen i byn.

Byggnaden var av ganska blygsamt format, c:a 6×4 m och inrymde en svarv, en borrmaskin och en smärgelskiva. Allt var drivet genom remtransmissioner i taket. Drivkraften, en elektrisk motor, var placerad utanför byggnadens södra vägg.

Sjöstrands första verkstadslokal, som låg invid fotbollsplanen i dåvarande Rävvåla.

I den här verkstaden kunde nu Sjöstrand börja tillverka produkter av egen konstruktion för försäljning. Mest känd från den här tiden var motorcykeln ”Surrac”.

Vissa delar, t.ex. cykelram och gjutgods, inköptes, andra delar gjorde han själv. Bensintanken tillverkades i en annan verkstad i byn, hos plåtslagare Karl Larsson, ”Bleck-Kalle”. Surracen hade en 1-cylindrig 2-takts-motor på 3,5 hkr. driven med oljeblandad bensin. Cylindervolymen var 280 cc. Cykeln hade koppling med kickstart men saknade växellåda. Det fanns alltså endast ett växelläge. Surracen kom upp i en hastighet av 50-60 km/tim. Bensinåtgången uppgavs till c:a 0,2 l/mil.

Motorcykeln, som då var körkorts- och skattefri, vägde 48 kg. Priset var 600 kr. Firmanamnet för verkstaden var Sjöstrands Mekaniska Verkstad.

Av Surracen utvecklade Sjöstrand också en 2-cylindrig modell med växellåda. Den modellen rönte dock liten efterfrågan.

Motorcykeln ”Surrac” som tillverkades av Sjöstrand i den första verkstaden. Foto från Gustaf Fredriksson.

I den här verkstaden tillverkade Sjöstrand också båtmotorer för inombords placering. Denna motor var 2-cylindrig, men några data i övrigt om den har ej stått att få. En minnesgod person erinrade sig, att Sjöstrand vid den här tiden också konstruerade en motordriven kälke för vinterbruk.

En tvåcylindrig båtmotor för inombords montage.

Hjalmar Sjöstrands äktenskap upplöstes 1923, och efter den tiden bodde Hjalmar ensam kvar i kasern-lägenheten om ett rum och kök. Han hade där sparsammast möjliga möblemang en säng i sovrummet samt ett bord och en stol i köket.

Vid den här tiden hade radion börjat tala om sig, och Sjöstrand var inte sen att ta sig an det gebitet.

Flera familjer i byn kunde nu skaffa sig radiomottagare av Sjöstrands tillverkning. Den tillverkningen drev han i bostaden, där han bl.a. lindade spolar för apparaterna. Radiorör, kondensatorer och vissa andra komponenter köpte han in liksom trälådor att montera komponenterna i och på. Likaså köpte han separata högtalare. Radiomottagarna drevs med likström från en ackumulator. För att få tillräcklig antennsignal krävdes då stora utomhusantenner ofta med längder på 50-75 m och upphängda i höga master. Som jordledning, då vattenledning ej fanns att tillgå, använde man en kopparkabel fastlödd vid en stor kopparplåt, som nedgrävdes på frostfritt djup utanför stugan.

Under åren 1914-1927, då Sjöstrand drev den egna mekaniska verkstaden, tog han också montageuppdrag gällande gruvutrustning såsom luftkompressorer, pumpar, gruvspel, krossar och kvarnar.

Mot slutet av 1920-talet försämrades som bekant konjunkturerna kraftigt. Motorcykeln Surrac hade blivit belagd både med skatt och körkortsplikt. Därför avstannade den tillverkningen.

År 1928 for Sjöstrand till U.S.A., där han då redan hade en äldre broder, David. Med i bagaget hade Hjalmar ett betyg utfärdat av den tidigare platschefen vid Saxbergets Gruvor, ingenjör Axel Andersson. I U.S.A. fick Hjalmar Sjöstrand arbete som finmekaniker, ”modelmaker” vid General Electric Co;s lab-oratorier i Schenectady samt vid deras dotterbolag ”Wireless” i Boston. Dessutom arbetade han en tid vid Radio Corporation of Amerika i Camden nära Philadelphia i New Jersey. Här förkovrade sig Sjöstrand ytterligare inom radiotekniken. Han lär också ha varit en av pionjärerna inom Radar-tekniken och skaffade sig där flera patent på det området.

Enligt uppgift skall Sjöstrand under de här åren i U.S.A. ha köpt aktier i filmbolaget Metro Goldwyn Mayer. Men filmbolaget gjorde konkurs, och Sjöstrand förlorade därigenom sina satsade pengar.

Sjöstrand tycks ha funnit sig väl till rätta i U.S.A. Och hade velat stanna längre där. Men han hade endast ett turistvisum, som vid den tiden inte kunde förlängas. Därför måste han 1932 återvända till Sverige och Rävvåla, där han återupptog arbetet i sin lilla verkstad. Han blev även nu anlitad av gruvbolaget för diverse montagearbeten. Speciellt mycket arbete blev det av det slaget 1935, då det nya anrikningsverket vid Saxbergets Gruvor var under uppförande efter branden i augusti 1934.

Sjöstrand var då anställd som 1:e maskinmontör. Ett arbetsintyg för detta maskinmontage från dåvarande platschefen John Nyholm avslutas med orden:

”Som alla maskiner sedan dess fungerat oklanderligt, får vi på begäran rekommendera honom på det bästa till liknande anställning”.

För det nya anrikningsverket fick Sjöstrand också uppdraget att konstruera en matningsapparat för in-matning av kalkpulver i flotationsprocessen. Det var där synnerligen angeläget, att exakt kvantitet matades in. Sjöstrand lyckades med uppgiften, och apparaterna fungerade till belåtenhet, så länge kalkpulvret var homogent. Men om det klumpade sig, kom inmatningen att variera.

Ett annat problem, som Sjöstrand arbetade med under denna tid var detta: Som belysning i gruvorna använde arbetarna då karbidlampor. Då man sköt för att spränga loss berg, slocknade alla karbidlampor av tryckvågen. Sjöstrand fann på en enkel lösning. Han monterade en metalltråd på karbidlampan så, att den sköt in i lågan och därför alltid var glödande. Därigenom antändes acetylengasen, så fort den åter började strömma ut mot den glödande tråden. Men metoden hade en avigsida, eftersom lågan sotade en smula.

Under de här åren i Rävvåla grunnade tydligen Sjöstrand på en idé, som dykt upp redan under tiden i U.S.A., en planslipmaskin. Ett tillfälle att vidareutveckla och exploatera den idén skulle snart komma. Under hösten 1938 hade styrelsen för Folkets Hus Byggnadsförening i Rävvåla beslutat installera en egen biografutrustning i Folkets Hus. Kontakt hade därvid tagits med en lokal biografkedja, Dalarnas Folkbiografer, vars föreståndare var Gösta Hammarbäck i Smedjebacken.

Genom Hammarbäck gjordes avtal upp med Ernst Dittmer AB, Biografteknik i Stockholm om leverans av en biografutrustning. I det sammanhanget kopplade Byggnadsföreningen även in Sjöstrand som teknisk expert och rådgivare.

Experimentmodellen av Sjöstrands filmprojektor, finns bevarad än i dag.

Under installationsarbetet kom Dittmer i kontakt med Sjöstrand och fick upp ögonen för, vilken eminent tekniker och mekaniker Sjöstrand var. Dittmer blev därför intresserad av att få Sjöstrand som medhjälpare vid firmans verkstad i Stockholm. I ett brev daterat Stockholm 21.6 1939 skriver Dittmer:

Herr Hjalmar Sjöstrand

Box 150

Rävvåla

Vi åberopa samtal med Hr Gösta Hammarbäck och vore tacksamma för ett par rader från Eder om Ni nu har tid att besöka oss.

Vi har en hel del justeringar av biomaskiner och vore det mycket önskvärt, om Ni kunde hjälpa oss. Under tiden kunde vi diskutera möjligheterna för fortsatt arbete, ev. för exploatering av Edra nyheter.

Högaktingsfullt

Ernst Dittmer AB

Ernst Dittmer

Brevet ledde efter en tid till att Sjöstrand flyttade till Stockholm för att samarbeta med Dittmer och för att starta egen tillverkning.

Fabrikör Hjalmar Sjöstrand

Vid den här tiden hade Sjöstrand också engagerat sig i en kampanj för att få bynamnet Rävvåla ändrat till Saxdalen eller Saxendal. 1939 hade Sjöstrand sänt en inlaga till Sockenstämman i Grangärde med begäran, att de skulle agera i saken. Stämman tillstyrkte förslaget, men Kungl. Maj:t avslog senare denna framställning. Sjöstrand skrev 1940 en ny inlaga till Sockenstämman med förslag, att de skulle ingå till Generalpoststyrelsen och Kungl. Telegrafverket med begäran om ändring av namn på post- och telefon-stationerna. Den inlagan avslogs dock av Sockenstämman, och bynamnet förblev t.v. Rävvåla.

Efter att i början av 40-talet ha pendlat mellan Rävvåla och Stockholm har Sjöstrand från hösten 1942 bosatt sig i huvudstaden. Han delade verkstadslokal med Dittmers firma på Regeringsgatan 80. Sjöstrand kallade då sin firma för ”Sjöstrands Instrument- och Mekaniska Verkstad”. Här skulle nu Sjöstrand kunna förverkliga tanken på tillverkning och försäljning av planslipmaskinen, som gav ett enastående slipresultat.

I starten av den här tillverkningen hände dock något utanför Sjöstrands beräkningar. När Sjöstrand hade gjort ritningarna klara för den första slipmaskinen, anlitade han en annan verkstadsfirma för att få ett exemplar tillverkat. Om arbetet föll väl ut, hade Sjöstrand ställt i utsikt, att den firman skulle få tillverka maskinen efter kontrakt. Men Sjöstrand blev inte nöjd med utförandet i den verkstaden och tog därför upp tillverkningen i sin egen verkstad. Sjöstrand ställde sedan ut sin nya och patenterade slipmaskin på S:t Eriksmässan. Där fann dock Sjöstrand, att verkmästaren i den verkstad, som han först anlitat, hade utställt en maskin, som var ett plagiat av Sjöstrands maskin. Verkmästaren hade haft tillgång till Sjöstrands ritningar och hade utan tillåtelse från Sjöstrand tillverkat maskinen för egen försäljning.

Sjöstrand stämde verkmästaren för intrång i patenträtten. Enligt uppgift skulle verkmästaren ha tillverkat och sålt c:a 200 ex. av slipmaskinen.

Den efterföljande processen vann Sjöstrand, och verkmästaren ådömdes 2 månaders fängelse för plagiat och otillåtet utnyttjande av en annan persons uppfinning. Om Sjöstrand krävt och erhållit något skadestånd i samband med processen, framgår inte av tidningsreferatet från juni 1946.

Den mindre modellen, typ ”Minor” av Sjöstrands serier av planslipmaskiner. Motor och slipskiva är monterade på en svängbar konsol, med höjdinställning genom en fingängad skruv.

Även andra uppfinningar kunde Sjöstrand exploatera här. Bl.a. tillverkade han automatiska radiokompasser för Kungl. Flygförvaltningen. För arméns tygförvaltning hade han erbjudit en uppfinning av ett 20-patroners magasin för automatgevär, något som dock ej blev antaget. Det ansågs inte vara funktionssäkert under fältmässiga förhållanden.

Hjalmar Sjöstrands uppfinnarförmåga var otrolig. Det har talats om bombsikten och pejlutrustning för flyg, hydrofonutrustning för u-båtar och mycket annat, som han sysslat med. Han lär också enligt egen utsago ha sysslat på egen hand med idén om Wankel-motorn. Sjöstrand utvecklade och tillverkade också en prototyp till filmprojektor, som skilde sig från de konventionella, genom att filmremsan i Sjöstrands projektor hela tiden matades fram med jämn hastighet. I stället var det optiken i form av speglar och linser, som följde varje enskild filmruta och därefter blixtsnabbt växlade över till nästa. Konstruktionen blev säkerligen patenterad, men den fann ingen användning. Sjöstrands tanke bakom konstruktionen var, att filmremsan skulle skonas.

Men slitaget på film även i moderna konventionella filmprojektorer är så ringa, att det inte fanns skäl till några ändringar.

Som ett kuriosum kan nämnas, att Sjöstrand också konstruerade en handdriven apparat för utdelning av spelkort ur en kortlek !

Apparat för utdelning av spelkort från en kortlek.

Sjöstrand hade genom sin uppfinnarverksamhet livliga kontakter med patentbyråer och med patentverket. Han fick med åren åtskilliga patent, antalet är inte möjligt att fastställa utan en omfattande forskning. Sjöstrand var också medlem i Svenska Uppfinnarföreningen.

Trots sin ringa skolutbildning skrev Sjöstrand utmärkt både svenska och engelska. Han lär också nöjaktigt ha behärskat spanska.

Efter några år i Stockholm önskade Sjöstrand dock komma tillbaka till hemtrakten. Han ställde dock som villkor, att byns namn först skulle ändras. Han ville inte ha namnet Rävvåla som adress på sitt postpapper.

Sjöstrands önskan gick i uppfyllelse under 1947, då efter en ny begäran beslut togs om, att namn på poststation och busstation från 1 januari 1948 skulle ändras från Rävvåla till Saxdalen.

En lämplig lokal i Saxdalen fann Sjöstrand i den s.k. Gamla Skolan, byns första skolhus uppfört i slaggsten 1848. I huset fanns en stor skolsal och en bostad om 2 rum och kök i bottenplanet och 2 rum 1 trappa upp.

Första skolhuset i dåvarande Rävvåla byggt 1848. Här drev Hjalmar Sjöstrand verkstadsrörelse åren 1947 – 1969.

Senast hade huset använts för träslöjd samt som vaktmästarbostad men hade nu stått oanvänt ett antal år. Efter framställning från Sjöstrand beslutade kommunens myndigheter att för en billig penning sälja fastigheten. I april eller maj 1947 hade sedan Sjöstrand etablerat sig som fabrikör i Saxdalen. Han förde då med sig den maskinpark, som han hade haft i Stockholm. Däri ingick den svarv och borrmaskin, som en gång stått i hans första verkstad i byn. Maskinparken bestod nu av 3 svarvar en fräsmaskin och en borrmaskin.

Här fortsatte nu Sjöstrand tillverkningen av slipmaskinerna. Som mest hade Sjöstrand 5-6 man anställda i sin verkstad. Slipmaskinerna tillverkades i 3 olika storlekar, Minor, Medium och Major.

Reklambroschyrer med maskindata hade Sjöstrand låtit trycka upp på svenska och engelska. Såväl under åren i Stockholm som här i Saxdalen anlitade Sjöstrand maskinfirman Birger Kock AB i Stockholm till försäljning av maskinerna.

För tillverkning av packlådor för leverans av slipmaskinerna anlitade Sjöstrand David Spjut, som han var i sällskap med på utresan till Amerika. Vid leverans fraktades de förpackade slipmaskinerna till Blötbergets station f.v.b. till kunden.

Den bostadslägenhet, som fanns i den gamla skolbyggnadens markplan, använde Sjöstrand för egen räkning. Köket tjänade både som kök, sovrum och experimentverkstad. Ett av rummen var kontor, det andra rummet vardagsrum. Den lilla lägenheten 1tr. upp hyrde Sjöstrand ut mestadels till anställda.

Här i verkstaden i Saxdalen arbetade Sjöstrand också med utveckling av en maskin för balansering av axlar, hjul, rotorer och andra roterande maskindelar. Vid detta arbete hade Sjöstrand en medhjälpare i Rolf Sundström från Slogåsen. En experimentmaskin blev tillverkad och patenterad. För exploateringen av patentet hade Sjöstrand kontakter med AB Produktionsteknik i Stockholm. Troligen kom dock denna maskin aldrig till något produktionsutförande.

Prototypen till den automatiska balanseringsmaskinen.

Ännu en uppfinning och en säregen sådan bör nämnas. Sjöstrand kallade den ”Tigerdödaren”. Vid ett tillfälle, då Sjöstrand färdades i bil med Lennart Eriksson Saxdalen, ville Sjöstrand prova ”tigerdödaren”. Vid Långsyna utefter gamla vägen mellan Björnhyttan och Grängesberg gjordes uppehåll. Sjöstrand tog fram ”tigerdödaren”, som bestod av en stålbult, som i ena ändan hade ett urborrat axiellt hål. I detta hål fanns en laddning, som skulle tändas på elektrisk väg genom ett par anslutna kablar. Sjöstrand lade vapnet på marken och tände på med ett ficklampsbatteri från Lennarts utrustning.

Skottet brann av, och en hagelskur slog in i en buske strax intill bilen. Sjöstrand hade tydligen vänt ”tigerdödaren” fel. Någon vidareutveckling av den uppfinningen blev det dock ej.

Hjalmar Sjöstrand var en synnerligen intelligent, säregen och intressant man. Hans hjärna tycks ständigt ha arbetat med tekniska problem, och han var också en uppfinnare av Guds nåde. Han följde också med, vad som hände i tiden och var därtill en mycket driven debattör. Allt detta gjorde honom till en intressant sällskapsmänniska. Han hade dock vad man kallar ”en kort stubin”. När något gick honom emot kunde han visa prov på häftig ilska, något, som kunde vara påfrestande för hans omgivning. Men han kunde också vara generös och t.ex. bjuda sin personal på middag, när han hade en god dag, och när allt gått honom väl i händer.

Som många andra geniala personligheter hade också Sjöstrand sina egenheter. Han var t.ex. ganska skrockfull och hade en panisk förskräckelse för talet 13.

Den 13:e i varje månad låg han mest i sängen och hade en revolver vid sin sida. Han såg också bovar lite varstans och försåg därför porten till sin verkstadslokal med flera lås- och larm-anordningar för att förhindra inbrott.

Som betalningsmedel vid affärer ville han endast ha reda pengar. Checkar och växlar litade han inte på.

Det berättas många historier om Hjalmar Sjöstrand. Ett par av dem kan nämnas här.

Sjöstrand var också tankspridd. Han hade t.ex. vid ett par tillfällen satt på aluminiumkaffepannan på köksspisen och därefter gått in i verkstaden för att uträtta något, medan kaffet kokade. Men han gick helt upp i sysslan i verkstaden och glömde helt bort kaffekoket. När han senare kom ut i köket igen, hade kaffet först kokat torrt. Därefter hade aluminiumkaffepannan smält ner till en rund platta på spisen. Då gick Sjöstrand till Arnold Johnssons affär för att inhandla en ny aluminiumkaffepanna.

Ett exempel på hans 13-skräck visar följande historia. Sjöstrand hade en gång fått hem ett parti virke för packlådor och gav order om, att så många lådor skulle tillverkas, som virket räckte till. När jobbet var klart frågade Sjöstrand, hur många lådor det blev. 13 stycken blev svaret. Sjöstrand reagerade då våldsamt och gav genast order om, att en låda skulle slås sönder, så att det i stället blev 12 lådor.

Politiskt tillhörde Sjöstrand Kommunisterna, något som han inte stack under stol med. Tydligen hade han också någon tid varit ledamot i någon kommunal nämnd i Grangärde. I ett brev daterat 13 april 1940 från Kommunalfullmäktiges dåvarande ordf. Emil Johansson talas det om, att en avsägelse från Sjöstrand skulle tas upp som ärende i kommande KF-sammanträde. Möjligen har Sjöstrand också vid något tillfälle stått på riksdagslistan. Inför ett riksdagsval hade Kopparbergs Läns Allmänna Nykterhetsförbund sänt en rundskrivelse till riksdagskandidater med förfrågan om deras inställning till nykterhetsfrågor. Ett sådant brev hade också sänts till Hjalmar Sjöstrand.

Sjöstrand måste ha haft en stor arbetsbörda långt upp i ålderdomen. Han pensionerade aldrig sig själv. Förutom ledningen av verkstadsarbetet skötte han all korrespondens och bokföring. Lägg därtill att han mestadels skötte sitt eget hushåll. Från grannar har det berättats, att det lyste bittida och sent i hans lägenhet.

Slutet för Hjalmar Sjöstrand kom, när han som 83-åring stod mitt uppe i sitt arbete bl.a. med utveckling av en större planslipmaskin kallad ”Maxi”. Vid en halkolycka under senhösten 1969 bröt han lårbenet och blev inlagd på lasarettet. Sjöstrand var otålig, för att läkningen drog ut på tiden. Han hade så mycket arbete, som väntade på honom hemma i verkstaden.

Men ödet ville annorlunda. Komplikationer tillstötte, och 26 nov. 1969 avled han. Ett strävsamt liv var till ända. Därmed var det också slut på verksamheten i Sjöstrands Mekaniska Verkstad.

Fastigheten, där verkstaden var inrymd, stod tom några år, tills den omkring 1973 övertogs av Ingenjör Ingemar Jacobsson bördig från Saxdalen. Han har som tekniker förstått det stora värdet av alla handlingar och modeller från Sjöstrands omfattande verksamhet. Allt sådant material har han sparat och arkiverat. Därför finns där ett mycket omfattande material för vidare forskning i den del av teknikens historia, som Hjalmar Emanuel Sjöstrand stod för.

Lars Åhlström

För värdefulla uppgifter till denna berättelse vill jag framföra mitt tack till följande personer:

Gerd Schynning, Hägersten, Ingemar Jakobsson, Saxdalen, Lars Fredriksson, Saxdalen, Lennart Eriksson, Saxdalen, Einar Danielsson, Saxdalen, Georg Åhlström, Saxdalen, Elvira Oiala, Saxdalen, Stig Haglund, Saxdalen, Gottfrid Persson, Saxdalen, Ragnar Jansson, Ludvika, Nils Göte Håkansson, Ludvika, Göte Andersson, Grängesberg, Olle Schröder, Grängesberg

,