Tjäderspel.Vid slutet av en skogsväg, sydväst om Långfallsgruvan på Saxberget, fanns i min ungdom en övergiven huggarkoja, en koja där skogshuggarna levde under veckan samtidigt som de under dagarna avverkade granskogen. på den tiden stod därför kojan mitt i ett kalhygge med milsvid utsikt över dalarna och sjöarna. Man såg lätt ända till Grangärde och den vita kyrkobyggnaden.

Den här kojan blev vår utgångspunkt när vi i övre tonåren smög på spelande tjädrar. För till skillnad från orrspelet, är det inte fågeln som kommer till dig-där du ligger i ett gömsle- när tjädrarna spelar. Det är du som kommer till fågeln eller fåglarna! Det är du som smyger dig fram till spelplatsen!

Vi brukade komma till kojan tidigt på kvällen, samlade ved, tände iden lilla kaminen, släpade in friskt granris till de 2 britsarna, spelade litet kort vid levande ljus och försökte sova en stund innan smygandet kunde börja. (Det fanns löss i stugan så det kunde bli dåligt med sova…) Det var mycket populärt att samlas vid kojan på kvällen för att smyga på spelande tjädrar, så populärt att Valfrid Eriksson – Sme-Valle – ibland skjutsade fågelskådare med sin droska till kojan! (Hur han kunde vända sin stora Chrysler på den smala vägen är ett mysterium…)

Straxt efter midnatt var det dags att ge sig ut. Vi visste var tjädrarna höll till och följde en ” rågång ” åt det hållet. Då och då stannade vi och stod helt tysta i flera minuter åt gången, för att lyssna efter de första kännetecknen på spelande tjädrar.

Tjäderns spel är indelat i 3 faser: Först hörs ett sakta accelererande ljud,”knäppandet”, ungefär som om man slår 2 torra pinnar mot varandra. Sen kommer en tydlig ”klunk” och därefter ett flera sekunder långt ”sisande”. Sisandet uppstår när tjädern skär över- och undernäbbarna mot varandra.

Under fas 1: ”Knäppandet” och fas 2 ”klunken” är tjädern på sin vakt! Men:Under sisandet är den både blind och döv! Då hinner man ta 3 steg framåt!Men man måste vara mycket försiktig! För ibland bluffar tjädern: Den kör hela ramsan med knäppningar och en tydlig klunk…sen blir den tyst och lyssnar. Har du då tagit ett steg framåt i mörkret så är du obönhörligen avslöjad och fågeln lyfter.

Om allt går bra kan du ta dig ända fram till det träd som tjädern sitter högt upp i och spelar. Precis så här smög gamla tiders skyttar, som till slut stod under trädet och kunde se fågeln mot den ljusnande himlen och lätt fälla den.

om fler tjädertuppar är i närheten utvecklas inte sällan trädspelandet till ett våldsamt slagsmål på någon öppen, mossbelupen klipphäll i området. Det är det absolut mest dramatiska du kan uppleva när det gäller tjäderspel! Dessa jättelika – 6-7 kilo tunga – fåglar med vingar, som lätt kan slå av en mansarm,slåss så fjädrar och mossa ryker… Tro nu inte att det är bara att smyga ända fram till spelplatsen för att se riktigt bra. Ånej! I ris och buskar runt spel-platsen patrullerar hönsen, jo, tjädrar är skogshöns, och de larmar vid minsta störning.

Det är en fantastisk upplevelse att i mörker smyga på en spelande tjäder. 3snabba steg när sisningen börjat. Absolut stilla och tyst till dess nästa sisning börjar. 3 nya snabba steg – och stilla igen. Många otåliga har försökt ta 4eller 5 steg. Det brukar leda till att fågeln avslöjar inkräktarna och avslutar sin uppvisning! Jag kan väl säga att den som gjort det misstaget inte är så populär i sällskapet…

1954 tog jag med Marie-Louise på tjäderspel. Hon var otrolig som ställde upp på detta exotiska äventyr! Vi checkade in i kojan, bäddade med granris,eldade i kaminen och åt våra medhavda smörgåsar och drack vårt kaffe.

I nästan kompakt mörker började vi smygandet. Och allt gick bra! Snart stod vi direkt under en spelande tjädertupp! Straxt därefter hörde vi tuppar som slogs i närheten och smög ditåt. Vi kom inte helt nära men kunde på något avstånd ändå se ett riktigt tjäderspel på en klipphäll! vi låg stilla i buskarna till dess solen började gå upp och hönor och tuppar lämnade spelplatsen. Då gick vi fram och såg spåren efter slagsmålen: Fjädrar och lossrivna mosstovor överallt. Konstigt nog verkade ingen tupp allvarligt skadad.

Marie-Louise skrev en uppsats om denna vår utflykt på Saxberget och fick ”litet a”. Jag vill minnas att uppsatsen mest handlade om hur rädd hon var för att vi skulle möta en älg…

2014 åkte Marie-Louise och jag längs den numer ganska igenvuxna vägen. Det som på den tiden var ett kalhygge är nu uppvuxen granskog och helt utan utsikt över dalarna och sjöarna. Men kojan står kvar! Visserligen något förfallen men plåttaket har räddat den från förintelse!

En berättelse av och från Per Gunnar Runnberg´s ungdomstid.