Vår hembygd kallas ibland Väsmansdalen. Därmed förstås det landområde, vars vattendrag söker sig till sjön Väsman för vidare flöde genom Kolbäcksån. Men Väsmansdalen är också ett ”socialt” begrepp och kan sägas omfatta den bygd, där befolkningen ser Väsman som ”sin sjö”. Väsman förenar.

Vilken tillgång för en bygd att äga en sjö av Väsmans kaliber. Sjöar ger liv och ljus åt landskapet. Stora sjöar i ett kuperat landskap ger en magnifik prägel. Väsman är kanske Dalarnas 7:e sjö i storlek liksom Siljan är 7:a i Sverige

Väsmans föregångare var en havsvik eller fjord, som fanns här alltsedan inlandsisen lämnat området. Havet svallade då vid en nivå c:a 35 m högre än Väsmans nivå i dag. All terräng, som i dag ligger lägre än c:a 190 m ö h. (Högsta marina gränsen) var då sänkt under havsnivån. När landet höjt sig c:a 35 m stängde en tröskel i Ludvikatrakten in en sjö, som kom att kallas Väsman. Vid tröskelns lägsta punkt skar sig den nya sjön ett utlopp, Ludvikaforsen.

På den geologiska kartan över området finns 2 strandmärken angivna vid Mässan-sluttningen på nivåerna 190,5 resp. 191 m. Vid Ställviksberget är ett strandmärke angivet på nivån 192,4 m. Väsmans dämningsgräns är i dag 155,00 m.ö.h.

Väsman i sig själv har en yta av 38 km² . Tillsammans med de 4 mindre sjöarna i sjö-systemet liggande på samma nivå är totalytan 45,7 km² . Väsmans nederbördsområde är totalt 1116 km² , d.v.s. 11,16 mil² . När så en fors med total fallhöjd på 18 m ligger direkt nedanför Väsmans utlopp, är det naturligt att läget tidigt utnyttjades för kraftproduktion. Vid mitten av 1500-talet anlades ju ett kronobruk vid forsen på Gustav Vasas tillskyndan. Därefter drevs hyttor och hamrar vid forsen fram till de sista åren av 1800-talet. År 1901 byggdes Ludvika Kraftstation.

Även för gods- och persontrafik har Väsman genom åren haft mycket stor betydelse. Från 1600-talet drevs ett stort antal gruvor och hyttor med nära anslutning till Väsmans vattensystem. Här förekom då mycket tunga transporter genom båtfrakt.

Enligt uppgift har Väsmans vattennivå höjts avsevärt vid två tidpunkter, dels på 1700-talet, dels 1916. Höjningen på 1700-talet torde ha varit något mer än 1 m. Den har sannolikt varit gjord för att möjliggöra sjötrafik med större båtar (skutor) mellan sjöarna. De naturliga vattendragen mellan småsjöarna och Väsman var ursprungligen ganska grunda åar eller bäckar. Vid extrema lågvatten i sjösystemet, t.ex. före vårflod kommer de ursprungliga bäckfårorna tydligt till synes. Genom att höja dämningen vid Ludvika kunde man åstadkomma en helt annan framkomlighet i förbindelsen mellan sjöarna. Så uppkom de s.k. noren med grunda översvämningsområden vid sidan av djupfårorna.

Lastsjöfarten drevs först med segelskutor och jakter. Tre segeljakter tillhöriga Nyhammars Bruk hade namn efter de 3 nornorna Urd, Verdandi och Skuld. På 1870-talet kom två ångbåtar till Väsman, ”Nyhammar/Tyr” och ”Grangärde”. Därmed var segeljakternas tid förbi. De båda ångarna användes både för passagerartrafik och som bogserare för pråmar. Än i dag finns personer som sett och kanske åkt med de båda små ångarna. Ångaren ”Grangärde” gick i reguljär trafik Ludvika-Sunnansjö-Ludvika fram till och med 1932.

År 1916 höjdes Väsmans vattennivå ytterligare 35 cm. Detta skedde efter en vattendom vid vårting i Ludvika Tingsrätt 24 mars 1916. Den höjningen var begärd av AB Ludvika Bruksägare, som ägde kraftstationen i Ludvika. Genom höjningen skulle man få ett utökat vattenmagasin att utnyttja för kraftproduktion

Den sammanlagda höjningen av dämningarna på 1700-talet och år 1916 skall ha varit c:a 1,5 m. Detta betyder, att Väsman före den första höjningen haft ett delvis annorlunda utseende än i dag. I Väsmans övre del finns två grundbankar, där djupet i dag vid medelvattenstånd är mindre än 1 m. Dessa bankar måste från början ha varit öar. Å andra sidan har några nuvarande öar tidigare varit näs eller uddar. Det gäller t.ex. Stärtan. Konten och ev. Dröverksholmen. De båda Lövöarna var tidigare en sammanhängande ö.

Vilka djup finns nu i Väsman? Det kan också studeras på den geologiska kartan utgiven år 1933. På den är c:a 225 lodningsvärden angivna över hela sjöytan. Väsman har sitt största djup i en djuphåla mellan Sollens NÖ hörn och Sörvik. Där, mitt i fjärden är 53 m uppmätta på 2 ställen. I övrigt är de största uppmätta djupen: I Sunnansjöfjärden 16 m, i Stensbofjärden 22 m, i området Dröverka-Sollen-Mässan 41 m och i Ludvikafjärden 31 m.

En annan fråga. Hur mycket buktar sig Väsmans vattenyta på hela sin längd 13 km? Svar: c:a 12 m. Det betyder, att ett öga, som blickar från vattenbrynet vid Lyviken inte ser något av ett 12 m högt träd eller hus vid stranden av Stensbo.

Väsman har i dag 18 öar eller holmar. Därigenom är sjön mycket lämplig och behaglig för båtsport. Genom att de större öarna varit bolagsägda liksom vissa strandområden på fastlandet har inga sommarstugor fått byggas där. Dessa stränder har därför varit tillgängliga för båtägare vid strandhugg för bad och andra förlustelser. På Lövön och Sollen har tidigare funnits arrendeboställen senast under dåvarande ägaren Billeruds AB. Ett fast boställe har också funnits på den lilla holmen i Sandviken kallad Tors holme. På en av Bärholmarna i Ludvika Kommuns ägo har Ludvika Paddlarklubb utnyttjanderätt till en raststuga, som också har utrustning för övernattning.

En sjö av Väsmans storlek har en inte obetydlig inverkan på lokalklimatet. Cumulusmoln, som är kondenserad vattenånga i uppstigande varmluftsblåsor, bildas huvudsakligen över soluppvärmt land och mindre över stora vattenytor. När sjövattnet på hösten är varmare än luften däröver bildas dimma, ett känt fenomen runt Väsman. Och på förvintern, när Väsman har frusit till, blir kylan betydligt mer fördragsam än den råa kylan, som kan råda innan.

Man har hört sägas, att Väsman skulle vara en farlig sjö på så sätt, att stormbyar hastigt blåser upp. Sådana rykten går även om andra sjöar och har knappast att göra med någon speciell karaktär hos sjöarna. Men vid hastigt drivande väderfronter t.ex. vid åskväder uppstår ju tillfälligt stora vindstyrkor. På större sjöar kan sjögången då snabbt bli farlig för mindre båtar. Den farligaste vinden på Väsman är nog en hård nordvästan. Då har vågorna 13 km att växa på, och våghöjden kan bli c:a 1 m i trakten av Ludvika.

Minnen från 1930-talet

Sommaren 1934 hade vår familj ett tillfälligt sommarnöje vid Solhaga vid Mässan. Solhaga var ett tidigare boställe, och där fanns 1934 ännu stora gräsbevuxna åkerfält. I en åkerholme hade vi en lekstuga som ”sovtält”. I övrigt friluftsliv. Vatten fanns i en närbelägen källa. Mjölk hämtades varje kväll vid Ullnäsgården hos arrendatorn Jakobsson.

Den lilla Solhagaviken var trygg att ro på i vår eka. Men jag hade en gruvlig respekt för den stora öppna Väsman efter en stormupplevelse året innan.

Väsman var år 1934 fortfarande en sjö med sjöfart. Vid Solhagavikens stränder låg ett par stora vältor av lång massaved. En dag hade en stor stålpråm (Olle) förts in i viken och förtöjts vid en av vältorna. Ett arbetslag arbetade under dagen med att lasta pråmen full med massaved. På förmiddagen nästa dag stakade man ut den lastade pråmen på djupt vatten. Från Sunnansjö kom så ångaren ”Grangärde” med en annan stålpråm lastad med sand för Ludvika Tegelbruk. Nu kopplades pråmen Olle vid ångarens andra sida, och med en pråm på var sida stävade ”Grangärde” mot Ludvika.

En dag kom en ensam man vandrande till Solhaga och sökte upp oss. Han tillhörde arbetslaget på en spelflotte, som drog timmerflot från Sunnansjö till Ludvika. Mannen hade måst uppsöka sjukstugan i Sunnansjö för en mindre åkomma. Därför hade han blivit akterseglad, när spelflotten med sitt flot drog i väg över Väsman. Den här dagen hade flotet hunnit till området utanför Solhaga. Den vandrande besättningsmannen bad nu att få bli rodd ut till flotten med hans arbetskamrater. Givetvis blev det så, och vi fick därigenom en liten inblick i livet och arbetet på en sådan spelflotte. I en vandring runt runt sköt de fyra mannarna var sin bom och vindade fram flotte och flot fram till ankaret i ändan på den 700 m långa linan. Sedan ett nytt tag. För övernattning fanns ett skjul med 4 kojplatser i flottens ena ände. I skjulet också en liten järnkamin för uppvärmning och matlagning. En resa Sunnansjö-Ludvika kunde ta c:a en vecka. På återfärden till Sunnansjö bogserades flotten med en dragkraftig motorbåt.

Många angenäma stunder kunde man uppleva i kvällningen nere vid Väsmansstranden, då sjön stillnade efter dagens böljegång. Under barndomen upplevde man Väsman som mycket större än senare i livet. Oändligt långt borta på andra sidan av den stora vattenytan tonade Sunnansjö och Stensbo i ett blått dis. Över vattnet flög skrikande måsar i vida cirklar. Och aldrig kan jag glömma lommens klagande rop utifrån Väsmans vida vatten.

Lars Åhlström