Skolresan var förr en stor upplevelse för de barn, som hade avslutat sin skolgång i den då 6-åriga folkskolan. Dessa skolresor, som från våra trakter ofta gick till Stockholm, var för de flesta elever första besöket i huvudstaden. Räfvåla skola slog på stort 1930. Den sommaren arrangerades den stora Stockholmsutställningen, den som lanserade funkisstilen. Vanligtvis var det endast avgångsklassen som kom i fråga för skolresa, men på grund av Stockholmsutställningen fick denna gång även 4:e och 5:e klassernas elever följa med. Lärarna till dessa årsklasser var då August Åhlström för avgångsklassen, Josef Bergström för 5:e och Tore Liljeholm för 4:e klassen. Sammanlagt uppgick ressällskapet till c:a 45 personer.
Själv fick jag också följa med som 8-åring beroende på att min mor följde med som assistent för flickorna i klasserna.
Avgångsklassen hade under vårterminen arrangerat teaterföreställningar i Folkets Hus då eleverna spelade ”Examen i Ruskaby skola”. Två fullsatta föreställningar gav ett bra tillskott till reskassan. Resan skulle omfatta ungefär en vecka och förutom besöket i Stockholm även avslutas med några dagar i Uppsala. Omkring 20 juni var avresedagen.
Man hade chartrat en hel järnvägsvagn, som stod uppställd på Grängesbergs station. I en förhyrd buss, körd av David Spjut, färdades vi till Grängesberg, varvid bussen fick göra två vändor. Den chartrade vagnen kopplades sedan till ordinarie tåg mot Falun och växlades i Ludvika över till Stockholmståget. Väl framme i Stockholm avtågade hela sällskapet till Klara skola, som skulle bli vår förläggning under dagarna i Stockholm. Klara skola låg endast ett par kvarter från Centralstationen. Vi elever fick ha vårt nattläger på uppstoppade halmmadrasser på golven i skolsalarna.
Sommaren 1930 var mycket varm. Eftersom de flesta besöksmålen befann sig några kilometer från vår förläggning, kom varje dag i Stockholm att innebära långväga traskande på stekheta gator. Bland de första besöksmålen valdes Stockholmsutställningen, dit distansen var c:a 3 kilometer. Men den utställningen blev en stor besvikelse och knappast av något intresse för skolungdom i den åldern. Det enda som jag minns, och något som jag blev eld och lågor för var en monter för Svenska Amerikalinjen. Den innehöll en modell av linjens första ”Kungsholm”, som var byggd 1928. Efter någon timmes flackande runt på utställningsområdet, tog vi i stället en färja över Djurgårdsbrunsviken till ett akvarium, där det var svalt och skönt och många fina fiskar att titta på.
Skansen och Gröna Lund däremot gjorde ingen av oss besviken. På Skansen såg vi varg och björn, apor och elefanter. Men dessutom kommer jag ihåg att en samefamilj hade ett sommarläger där med ett par lappkåtor. Skolresans absoluta höjdpunkt var nog eftermiddagen på Gröna Lund med alla förlustelser. Gamla stan och Riddarholmskyrkan låg på mera bekvämt avstånd och slet inte så hårt på redan ömma fötter. Det gjorde i stället sista dagens utflykt i Stockholm. Den ställdes till Riksmuseet vid Frescati, dit var avståndet närmare 4 kilometer. Det var en oerhört varm dag, jag minns att asfalten på gatorna klibbade mot däcken på de bilar som for fram. Några elever fann för gott att inhandla någon glass i strut vid någon kiosk utmed vägen. Det var för många den första kontakten med den nymodigheten.
Riksmuseet är stort med väldiga utställningshallar att traska igenom. När besöket var över, var våra ben därför tämligen slitna, så att traska de 4 kilometrarna tillbaka i hettan var därför direkt motbjudande.
Jag vill minnas att det då var Josef Bergström som yrkade på att vi i stället skulle åka med Roslagsbanan som hade hållplats vid Frescati. Så blev det också och hemvägen till fots blev bara från Humlegården. Efter tre dagar i Stockholm blev det så resdag till Uppsala. Den resan skedde med ångbåten ”Hugo Tamm”, som utgick från Stadshuskajen.
Men här följde endast Åhlströms och Liljeholms klassavdelningar med, medan Bergström föredrog att bli kvar i Stockholm under resten av veckan. Efter gårdagens strapatser var det välgörande att färdas med ångbåt på Mälarens vatten förbi Sigtuna och Skokloster. Från båtens hamnplats vid Graneberg vid Fyrisån gick sedan spårvagn in till Uppsala. Även här blev det förläggning i en skola centralt i staden.
Det var nu midsommartid och på midsommarafton tågade vi ut till Pollackbacken, som då var säte för Upplands Artilleriregemente. Där fanns också en dansbana, där Uppsala-ungdomar trådde midsommardansen medan vi såg på. Aftonen avslutades för vår del med ett besök vid Sturemonumentet uppe på Uppsalaåsen. Ett besök i Domkyrkan var helt klart ett måste.
Egendomligt nog fick vi tillåtelse att gå upp i ett av tornen. Tornen är 118 meter höga och sista sträckan mitt i den höga tornspiran utgjordes av en svajig spiraltrappa mitt i tornkroppen, kanske 50 meter hög. Jag vet inte om någon var djärv nog att gå ända upp, jag vågade inte. En dag av vistelsen i Uppsala anslogs till en utflykt med buss till Linnes Hammarby, Gamla Uppsala och Vaksala kyrka. Så var hela reseprogrammet avverkat och hemresan gick med ordinarie tåglägenhet via Enköping och Tillberga till Grängesberg.
Lars Åhlström