Brytningen i Långfallsgruvan upphörde 30 september 1988 efter att ha varit i gång oavbrutet i c:a 95 år.

Allt som återstår för framtiden är uppfodringstunnan och ett linhjul, från en blomstrande industri belägen på en del av Saxberget. Tunnan användes för uppfodring av berg i ett lodrätt schakt nere i gruvan, och även för persontransport. Linhjulet var monterat högst upp i laven, linan från spelhuset gick över linhjulet och till en ”skipp” (vagn) som gick på en lutande rälsbana ned i gruvan.

Långfallsgruvan och dess upptäckare.

En berättelse av f. Folkskolläraren August Åhlström.

I år (1965) har 86 år förflutit sedan malm fyndigheten i Saxbergets gruvor upptäcktes år 1879. 86 år gammal blev upptäckaren, Skarp Jakob Jansson, Räfvåla. Han var född 1836 och slutade sina dar den 6 maj 1922. Några år före sin bortgång satt den gamle hedersmannen och berättade för undertecknad om upptäckten. Skarp Jakob berättar, jag var 12 år och min bror Daniel 18 år. Vi kolade två milor vid LångfalIa.

Våra lediga stunder tillbringade vi i kolarkojan, där det sällan var alldeles tyst vi hörde ljud täljningar och susningar som vi inte kunde lokalisera. En kväll hade vi gått och lagt oss. Daniel hade somnat, men jag låg vaken. Plötsligt hörde jag det tydligt ropas ”Daniel” utanför kojan. Jag väckte Daniel, men Daniel var trött och brydde sig ingenting om. Då kastades kojdörren från kojan ut på planen utanför. Daniel blev rädd, men jag tyckte det var spännande. Vi gick upp för att se till milorna den översta brann.

Efter att ha dämt milan återvände vi till kojan och hörde inget mera den natten.

En gång berättade jag händelsen för några herrar. De skrattade åt mig, men då jag frågade dem hur dörren kunde kastas ut från kojan, så kunde de inte ge någon förklaring.

Emellertid, händelsen i kolkojan kunde Skarp Jakob, som han i bygden kallades, aldrig glömma. Ända från barnaåren hade han hört berättas, att där Råhanda (Bergfrun) på detta sätt gav sig tillkänna, där skall det finnas gods. Som vuxen tänkte han därpå, och vid tre olika tillfällen gick han med gruvkompassen däruppe i skogen väster om Räfvåla (numera Saxdalen) och sökte. Sista gången tog han ett smörgåspaket och gick ensam. Någon hade frågat honom vart han skulle gå.” Jag skall gå och leta på en gruva, så jag slipper ha så lång väg till arbetet”, hade han svarat. Att han skulle bli sannspådd, kunde han väl inte då mer än hoppas på.

Efter att i timtal ha gått omkring utan att finna någonting satte han sig på en tuva, ställde

kompassen vid sidan om sig och åt sina smörgåsar. När han efter måltiden skulle ta kom-

passen såg han, att den gjorde utslag. Efter fortsatt sökande återvände Skarp-Jakob hem, men återvände dagen därpå och fann då ett ställe med än bättre utslag. Här var alltså platsen för en ny gruva.

Skarp-Jakob förstod att ensam skulle han inte orka med uppgiften att anlägga en gruva. Som delägare tog han därför med sin bror, Skarp Erik Jansson, och bygdens affärsman, Anders Runnberg. Så satte man igång. Första spadtagen togs av upptäckaren och Vidik Runnberg. Schaktet låg i gränsen mellan bergsman Daniel Anderssons och Roths i Sunnansjö ägor, och fick vid inmutningen år 1880 namnet Rålinjegruvan.

Det blev emellertid en synnerligen både arbets- och kostnadskrävande uppgift att nå den sökta malmen. Jordlagret var djupt, och för att undvika ras måste det stämpas ordentligt. Vid 16-17 alnars djup (omkr 10 m) kom man på rösberg, som innehöll en aning järn, men efter 3 dagars brytning tog malmen slut. 3 alnar djupare ned kom man på fast berg, som bestod av ”en konstig bergart”, som gruvkarlen Skarp-Jakob såg var allt annat än järnmalm. Av bruksförvaltaren Carlberg, Bångbro, fick man veta, att det var koppar, zink och blymalm. Detta var en stor besvikelse för dem, enär efterfrågan på sådan malm vid denna tid var ganska ringa. Vad Skarp-Jakob sökte var en järngruva.

Nu beslöt man öppna ett nytt schakt ett par hundra meter österut. Detta schakt fick vid inmutningen år 1881 namnet Långfallsgruvan. Namnet torde vara härlett från de långa fall, som en gång funnits däruppe. (Fall=kalhuggen glänta i skogen.) Ej heller här träffade man på någon järnmalm men väl samma bergart som i Rålinjegruvan. Någon ren järnmalm har man ännu i dag inte funnit, men berget innehåller något järn, som givetvis var orsak till, att kompassen gjorde utslag.

Så småningom stod det dock klart för delägarna, att de ej skulle orka med än större utgifter, och de höll på att ge tappt. Då vände sig Skarp-Jakob till bruksförvaltare C. G. Hammarström, Nyhammar, som mot kontrakt om 1/8 i Rålinjegruvan och 1/4 i Långfallsgruvan skulle sälja övriga delar av in- mutningsrätten samt satsa erforderligt kapital för fortsatta undersökningar.

Efter 6 år hade ingen köpare anmält sig varken av malm eller gruva. År 1887 kom bruksförvaltare Hammarström och erbjöd övriga 3 delägare var sina 1.000:- kr för deras andelar i gruvan. Skarp-Jakob tvekade, men mot löfte om att senare få något mera gick han med om försäljningen. Någon mera ersättning erhöll han aldrig och med kännedom om att bruksförvaltare Hammarström ett par år därefter sålde gruvan till ett konsortium för 110.000:- kände sig nog den gamle upptäckaren besviken, då han trodde, att Hammarström gjort en avsevärd vinst. Så lär inte ha varit fallet, enligt vad grosshandlare Emil Holmberg, Grängesberg, vid ett tillfälle meddelade undertecknad. Även Hammarström hade nedlagt så stort kapital, att när markägarna fått sitt, återstod det inte mycket att dela.

Liten tingest – stor verkan

Den numera nedlagda Långfallsgruvan på Saxberget upptäcktes år 1879 av Skarp Jakob Jansson från dåvarande Rävvåla.

Ättlingar till Skarp Jakob Jansson har förvarat dennes kompass som en familjeklenod. På bilden här sitter sonsonen Skarp Sven Danielsson Saxdalen, vid bordet där den lilla kompassdosan placerats. Ett mycket anspråkslöst luftfyllt kompasshus av mässing täckt med ett glas. Man förvånas över, att ett så primitivt instrument kunde ge utslag, som kom att bli upphov till ett storföretag.

Vid sidan av kompassen en liten koppartacka, som Bolidenbolaget vid ett jubileum utdelade som minnesgåva till f.d. Anställda.

Brytning i större skala kom i gång först i början av 1890-talet, då gruvan kommit i händerna på ett kapitalstarkt bolag, som lät bygga ett anrikningsverk för malmen nere i byn Räfvåla. Mellan gruvan på Saxberget och anrikningsverket anlades en linbana för transport av malmen, som först grovkrossats uppe vid gruvan. Linbanan hade en längd av c:a 2 km, och höjdskillnaden ner till anrikningsverket var omkring 120 m.

Första anrikningsverket

Anrikningsverket var byggt med murverk av slagg i de delar, där krossning och anrikning ägde rum. Övriga delar var byggda av trä. Sedan malmen finkrossats och malts, fördes den uppslammad i vatten till skakbord, där de olika malm-mineralen kom att skiljas åt beroende på deras olika specifika vikt. På detta sätt kunde man här utvinna zink- och blyslig. Malmens ringa innehåll av koppar kunde däremot ej utvinnas vid skakborden men kunde i gynnsamma fall utvinnas genom sovring och säljas som styckemalm.

Efter separeringsproceduren i skakborden leddes de framställda och uppslammade sligerna till bassänger, där vattnet fick avrinna. Sedan detta skett, kunde sligen utlastas för transport till ett sligmagasin.

Avfallsslammet från skakborden leddes genom rännor ut i den intilliggande dalen och senare ut i södra delen av sjön Saxen, som delvis utfylldes, därav kom namnet ”Slamhavet” till. I anslutning till anrikningsverket byggdes också en rostugn, där främst zinkmalmen upphettades med hjälp av förbränning med träkol. Det blev stora olägenheter av den illaluktande röken från rostningen, då den lägrade sig över hela byn Räfvåla. För komma tillrätta med problemet rev man skorstenen år 1913 och byggde en ny skorsten på samma plats, nu med en höjd på 65 meter. Skorstenen kom att dominera landskapsbilden, och kan ses på många fotovyer över Räfvåla by.

Sligerna, som var slutprodukter från anrikningsverket, skeppades vid öppet vatten med pråm från en kaj vid sjön Saxen. Ett trallspår ledde från sligmagasinet direkt ner till kajen, där sliglasten i vagnarna tippades direkt ner i pråmen. Denna bogserades med ångbåten Tyr till Ludvika, där sligen omlastades på järnväg för vidare transport.

Vintertid skedde utleveranserna från anrikningsverket med hästforor till Björnhyttans station vid Frövi-Ludvika Järnväg. Anrikningsverket i byn Räfvåla var byggt på platsen för den tidigare hyttan och var i drift till 1929. Då byggdes en helt ny anläggning uppe vid gruvan, sedan en ny landsväg byggts dit upp under sommaren 1928. Det gamla verket revs 1935, och allt trävirke därifrån fick då ge material till ett antal kolmilor. Den höga skorstenen fälldes först i oktober 1939, och dess tegel användes för uppförande av kolugnar för framställning av gengaskol på annan ort.

Andra anrikningsverket

Den nya anläggningen uppe vid gruvan, lave och anrikningsverk, byggdes i trä på bärande stålkonstruktion.

Ovanför det s.k. donlägiga (lutande) schaktet byggdes lave och krosshus på en ås av gråbergsvarp. Från krosshuset ledde en transportgång med bandtransportör till ett torn i anrikningsverket, där malmen först passerade en s.k. konkross, innan den samlades upp i en stor malmficka.

Ur malmfickan matades malmen vidare för malning i kul- och rörkvarnar. Därefter vidtog separeringen, som här skedde med flotationsmetoden, som gav ett betydligt bättre utbyte än den tidigare använda mekaniska metoden. Genom flotationsmetoden kunde man också utvinna malmens innehåll av koppar. Det separerade godset, koncentraten eller sligerna, avvattnades i torkfilter och föll sedan ner i sligfickor, en för var och en av de tre metallsliger som utvanns. Från sligfickorna transporterades sligerna med lastbilar till Björnhyttans station f.v.b.

Avfallsslammet från detta anrikningsverk fördes i en rörledning till den c:a 1 km norrut liggande Vattfallsgropen, en sprickdal i sänkan mellan Saxberget och Låsberget. Här uppfördes från början ett torkverk, där avfallsslammet skulle avvattnas för att sedan genom ett transportband apterat på en hängbro över dalen dumpas i denna. I dalens botten hade då lagts en kulvert, som skulle leda det naturliga vattenflödet i dalen. Men den utlagda kulverten kom snart att förskjuta sig, och det blev därigenom stopp för vattenflödet. I den damm, som därvid uppstod, var det ju meningslöst att dumpa avvattnat avfall. I stället anlade man här i dalen stora sedimentationsbassänger, där det tillförda slammet fick avsätta sig.

Branden

Det nya verket blev inte mer än c:a 5 år gammalt. Tisdagen den 21 augusti 1934 ödelades hela anläggningen av en dramatisk och förödande brand. Denna brand hade en säregen orsak. Vid något tillfälle strax innan hade det hänt nere i gruvan, att en slägga lossnat från skaftet eller på annat sätt gömts i malmmassorna. Dold i malmen hade släggan den ödesdigra dagen kommit med i en fylld malmtunna, som fraktades i hissen upp till tippen i laven. Där störtades tunnans innehåll med en s.k. stjälpsugga ner i gapet på den stora tuggaren, som lätt svalde en slägga. Men det fanns ytterligare två krossar. I den första av dem, en mindre tuggare, kom släggan med nöd och näppe igenom, sedan skafthålet tryckts ihop något av den enorma krosskraften. Boven i dramat, släggan, fortsatte på det långa transportbandet upp till anrikningsverkets torn, där konkrossen väntade. Men här blev det stopp. Släggan kilades fast i krossen, som stannade. Krossen drevs genom kilremmar av en kraftig elmotor som fortsatte att snurra, trots att krossen slutade rotera. Av friktionsvärmen, som uppstod, då kilremmarna slirade mot drivhjulet, fattade remmarna snart eld, och elden spred sig snabbt till en intilliggande brädvägg.

Nu upptäcktes branden i toppen av det c:a 30 m höga tornet, och brandkåren i Grängesberg larmades. Snart brann tornet som en jättestor fackla, och branden trängde i början endast långsamt nedåt. Men efter några minuter mjuknade den bärande stålkonstruktionen av hettan. Den enorma tyngden av konkross och malmficka gjorde, att tornet föll samman. I det ögonblicket trängde elden in i den stora hall, där kvarnar och flotationsapparater var uppställda. Heta lågor och gaser slickade tak och väggar, och inom ytterligare några minuter var hela byggnaden övertänd.

Den till tornet anslutna transportgången från laven hade även fattat eld. Inte heller där kunde elden hejdas, utan branden spred sig den vägen också till krosshus och lave, som också gick till spillo. Genom laven löpte en grov rörledning för tryckluft från kompressorn i maskinhuset till tryckluftsmagasinet nere i gruvan. Då tätningarna i rörskarvarna brann, tömdes gruvans hela tryckluftsmagasin genom öppningarna och verkade som en intensiv bläster på brasan.

Ett par timmar efter brandens utbrott återstod endast de förvridna stålskeletten efter de stora byggnaderna. Iden stora malmfickan i tornet hade sulfidmalmen fattat eld och en stickande svavellukt spred sig runt om. Under tiden som allt detta skedde, hade brandkåren arbetat förgäves för att göra en släckningsinsats. Sedan brandkåren larmats, hade den lokala verksledningen beslutat hänvisa brandkåren till vattentag vid en damm för länsvatten från gruvan. Väg till denna damm gick invid det brinnande tornet. Måhända hade branden i tornet redan fått sådant omfång, då brandkåren anlände, att man ej vågade använda sig av vägen förbi tornet. Eller fruktade man, att dammens vatten ej skulle räcka långt inför en sådan storbrand. När brandkåren kom till platsen, fick den därför order att vända om ner till byn och ställa sprutan vid de stora dammar som fanns där. Men vattnet i slangarna nådde inte ens halvvägs upp till brandplatsen, som ju låg 120 m högre och på ett avstånd av c:a 3 km.

De enda släckningsinsatser, som gjordes under branden, utfördes av frivilliga. Så bildade ett antal närvarande en kedja med hinkar och kunde på så sätt med vatten från den nämnda länsvattendammen släcka den eld, som från laven spritt sig till schakttaket, som också var byggt av trä.

Maskinhuset, som låg c:a 50 m från anrikningsverket, hotade också att antändas genom den enorma strålningshettan. Men här kunde en anställd med en skumsläckare avstyra att maskin-huset antändes. Vid den eftersläckning, som vidtog efter branden, använde sig dock brandkåren av länsvattendammen. Det dröjde då c:a 3 timmar innan dammen var tömd. Längst varade branden i den brinnande sulfidmalmen från malmfickan. Där kunde den stickande svavellukten kännas flera dagar efter brandens utbrott.

Tredje anrikningsverket

Vid tiden för branden ägdes Långfallsgruvan av AB Zinkgruvor i Falun. Endast några få dagar efter branden började man röja av brandplatsen och efter några veckor var återuppbyggnadsarbetet i gång. Men nu byggdes anläggningen i tegel och betong. Bygget fortskred med amerikansk fart under hösten och vintern. Redan vid påsktiden, omkr. 20 april 1935, kunde så den återuppbyggda anläggningen tas i drift.

Under årens lopp har man med början vid mitten av 1940-talet återanvänt det avfallsslam, som kom från det första anrikningsverket nere i byn. Genom den alltmer förfinade flotationsmetoden kunde man utvinna ytterligare lödigt gods ur detta gamla slam. Slammet grävdes och muddrades upp och fraktades upp till det nya anrikningsverket, där det kunde matas direkt in i separerings-processen. På så sätt kunde man också återställa dalgången vid gamla anrikningsverket och sjön Saxens södra del i något så när ursprungligt skick.

År 1957 övertogs Långfallsgruvan av AB Boliden Mineral, som äger sulfidmalmsgruvor på flera platser i landet.

30 september 1988 blev den dag då brytningen i Långfallsgruvan upphörde. Lönsamheten hade under 1980-talet sjunkit. Dels berodde detta på ökade kostnader för malmuppfordringen från den allt djupare gruvan. Man bröt i slutskedet c:a 600 m under jord. Dels hade också priserna för koppar, zink och bly sjunkit på världsmarknaden. Långfallsgruvan fick inte uppleva sin 100-årsdag i drift. Men den har dock gett arbete för 3-4 generationer av gruvarbetare

Farväl till Långfallsgruvan

Brytningen i Långfallsgruvan på Saxberget påbörjades år 1880, sedan handlanden Anders Runnberg i Räfvåla då erhållit mutsedel på fyndigheten. Under de första åren skedde dock brytningen i liten skala, eftersom de första ägarna hade allt för små resurser. Den större exploateringen av fyndigheten inleddes i början av 1890-talet, sedan ett kapitalstarkt bolag övertagit verksamheten.

Brytningen i gruvan avslutades 30 sept. 1988, eftersom den då inte längre var lönsam. Beslut om nedläggningen hade tagits redan i maj samma år.

Men gruvan hölls länspumpad under flera år framöver, och prospektering efter nya malmkroppar utfördes genom diamantborrning. Därvid påträffades en rik malmkropp, men de beredningsarbeten, som krävts för att göra den åtkomlig ansågs för kostsamma. Beslutet om nedläggning stod därför fast.

Vid gruvans stängning var man nere på nivån 745 m under jord. Anrikningsverket revs redan 1991, medan övriga anläggningar behövdes för den fortsatta prospekteringen. Under år 1997 kom så alla ovanjordsanläggningar vid Långfallsgruvan att rivas och utplånas. Schaktöppningen täcktes med ett lock av armerad betong. Rivningsmassorna och den gråbergsvarp, som varit underlag för lave och krosshus, schaktades ned i den krater, som bildades vid gruvraset 1936.

Slutresultatet blev ett vidsträckt, sluttande grusfält, som besåddes med gräs. Det är nu fritt för skogen att vandra in på området igen. Om c:a 50 år torde det här området kallat Långfalla ha återtagit den skepnad, som det hade före gruvepoken, som inleddes 1880. I god tid före rivningarna 1997 hade samtliga då kvarvarande anläggningar fotodokumenterats genom Samarbetskommitténs försorg. Här kan det visas ett antal bilder från den nu för alltid försvunna gruvanläggningen.

Sic transit gloria mundi – Så förgår världens härlighet