Vid Runnbergsgården

Orrspel

När jag var i l2-årsåldern, alltså i början på 1950-talet gick jag i Saxdalens folkskola där jag hade en lärare som hette Hjalmar Liss. Han var mycket intresserad av fåglar och drog med många av oss elever ut på fågelskådning på lediga tider. Han lärde mig nog allt som jag en gång kunde om fåglar.

Hjalmar startade ett stort projekt tidigt en vår, enligt min dagbok var det vårvintern 1953. Vi skulle bygga en orrkoja! Dvs ett gömsle på en myr där vi på nära håll skulle kunna studera orrarnas ”spel”.

En lördag i februari samlades vi vid skolan, väl påpälsade och med mackor och varm choklad i våra ryggor. Hjalmar hade ordnat med skjuts upp till Långfallsgruvan på Saxberget. Vi var väl 5-6 stycken ungar, Hjalmar och den snälle chauffören som ställde upp och skjutsade oss och våra skidor uppför de hemska Gruvbackarna. Väl däruppe blev det avlastning och byte till skidor.

Skaren bar fint så det var bra före – men det gick fortsatt ganska brant uppför och vi blev fort trötta. Småningom kom vi upp på jämnare mark och efter någon km var vi framme vid målet: Rannmossen! Här visste Hjalmar att orrarna brukade samlas till sitt storslagna spel litet senare under våren.

Mitt ute i mossen stack en ganska stor sten upp, omgiven av små tallar,skvattram och torra ljungbuskar. Vid sidan av stenen skulle vi bygga vårt gömsle. Hjalmar tog fram olika verktyg och vi satte entusiastiskt igång.

Första uppgiften blev att såga ner och kvista små slanor ur den närbelägna granskogen. Slanorna la vi sedan tätt tillsammans för att bilda ett golv i det blivande gömslet. Med tanke på att myren senare skulle tina upp och bli betydligt blötare krävdes det flera lager av slanor, som vi lade omlott. Efter 3 lager var Hjalmar nöjd och vi kunde resa stommen till kojan. Vi gjorde den kanske l meter hög och band samman strävorna i hörnen med kraftiga snören. Vi la tätt med slanor som tak och täckte det hela med en presenning som vår chaufför släpat med sig. Alltså: Inget 4×5 m prasslande plastskynke,utan en riktig presenning i något så när vattentät väv, fruktansvärt tung! Den lade vi över stommen till kojan. Nu återstod det roligaste: Att klä in hela skapelsen med tunga, täta grangrenar.

Det var ett stycke till den täta granskogen men efter fikapaus tog vi tag i uppgiften. Vi ungar skidade, sågade och bar fram grenarna och Hjalmar och chauffören flätade in dom . Slutligen täckte vi hela golvet med ett tjockt lagerdoftande granris!

När vi var färdiga hade myren fått ett nytt utseende: Mitt därute växte en otroligt tät men mycket låg gran!

Hemfärden genom skogen till den väntande bilen gick rasande fort – det var nämligen många som ”rasade kull” i farten…

Några veckor senare var det så dags för ”Orrspel”. Vi samlades en lördagskväll vid 22-tiden vid vår skola. Med cyklar. Utrustade med mjuka, tysta kläder,vilket var viktigt enligt Hjalmar. Den här gången fick vi ingen skjuts upp till Saxberget utan fick kämpa på våra cyklar. Utan växlar! Vid midnatt närmade vi oss kojan. Alla var på helspänn och undrade förstås hur det skulle se ut vid kojan. Men allt var precis som vi lämnat den. Så kröp Hjalmar och vi 5 ungar in i kojan. Vi tog en macka och en slurk choklad. Sen var det ”radiotystnad”! Inget prat och absolut inga utvändiga ” toalettbesök” ! !! Vi låg tätt som sardiner i en konservburk och väntade på att orrarna skulle anlända. För det skulle dom väl ???

Plötsligt hördes ett vinande ljud följt av en dov duns, första orren hade landat. Ljuden upprepades allt tätare och snart började det bli så pass ljust att vi kunde urskilja orrtuppar litet överallt. Allt eftersom gryningen tilltog, tilltog också intensiteten i spelet. Med lyrformade, vita stjärtfjädrar, illröda ögonbryn och ivrigt ”bubblande”, rusade tupparna fram och tillbaka övermyren! En del möttes i individuella uppgörelser men ingen kom till skada.

Hönorna smög omkring i ljungen och såg beundrande på sina blivande partners. Dom kom så nära gömslet att vi kunnat sträcka ut handen och klappa dom. Spelet pågick i timmar och i gömslet låg en lärare och 5 elever helt stilla och tysta. Fruktansvärt stela i alla leder – och tämligen kissnödiga!

Så kom solen allt högre på himlen och som på en given signal lyfte alla orrar -tuppar och hönor-och flög upp och satte sig i några höga björkar. Och 5grabbar och deras lärare som bevittnade föreställningen, flög upp och bevattnade omkring växande buskar…

Vid 6-tiden på morronen var vi tillbaka i byn. Jag minns att jag tog mitt kastspö och gick ner till Saxen för att försöka ta en gädda…