Brytningen i Långfallsgruvan eller Saxbergets gruva upphörde i september 1988, efter att varit i gång oavbrutet i 95 år.
Skarp Jacob Jansson från dåvarande Rävvåla, som byn då hette, upptäckte malmfyndigheter redan 1879. Brytning i större skala kom först igång i början av 1890-talet, då med stöd av ett kapitalstarkt bolag.
För att vidareförädla malmen byggdes år 1893 ett anrikningsverk nere i byn, på samma plats där tidigare en hytta varit i bruk från 1634 till 1865. Malmen fraktades dit via en linbana från gruvan som fanns uppe på Saxberget. Linbanan hade en längd på omkring 2 km och en höjdskillnad på 120 meter.
Vid anrikningsverket finkrossades och maldes malmen och slammades upp i vatten, för att därefter flyta ut på skakbord, där de olika metallerna kunde skiljas åt på grund av deras olika specifika vikt. Med den metoden kunde man utvinna zink- och blyslig, avfallsslammet från skakborden leddes sedan via rännor till sjön Saxens södra del.
Den uppslammade delen av sjön kom i folkmun att kallas ”slamhavet”, som nu har muddrats upp och bortforslats.
I anslutning till anrikningsverket byggdes rostugnar, vars rökavgaser avgick genom en 65 meter hög skorsten. I rostugnen ”rostades” zinkmalmen, som därvid befriades från en stor del av sitt innehåll av svavel.
De förädlade sligerna lastades på pråmar och bogserades via sjöarna Saxen och Väsman till Ludvika för omlastning till järnväg.

Ett helt nytt anrikningsverk och en lave byggdes 1929 uppe vid gruvan, hela anläggningen uppfördes i trä. Det hade nu kommit nya metoder att skilja de olika metaller från varandra. Den nya metoden kallades ”Flotationsmetod”, som med hjälp av kemikalier utblandat i vatten skiljer ut de olika metallerna, man fick förutom bly och zink nu även koppar.
Den nya anläggningen var i drift bara 5 år, den 21 augusti 1934 utbröt en brand och hela anläggningen ödelades.
Vid tiden för branden ägdes Saxbergsgruvan av AB Zinkgruvor, som beslöt om återupp-byggnad av anläggningen. Det nya tredje, anrikningsverket och lave byggdes nu i betong och tegel, och var åter i drift redan i april 1935.
Saxbergsgruvan övertogs av AB Boliden 1957, som drev malmbrytning och förädling av malmen fram till 30 september 1988. Då beslöts om nedläggning och att hela anläggningen skall rivas, marken skall återställas till skogsmark. I dag finns inga spår efter en nästan 100 årig gruvdrift som under åren gav många arbetstillfällen.
En stor del av Saxdalens befolkning fick sin försörjning från Saxbergets Gruvor. Under en lång tid fanns i byn fem lanthandlare, bank, herrekipering, post, café och bensinstation.
Vid rivningen ”räddades” ett linhjul som var monterat i laven som linan till hissen gick över, även tunnan som användes i ett lodrätt schakt, för transport av såväl malm som gruvarbetare.

Här är linhjulet och tunnan som bevarats, som den enda återstående påminnelse om den mångåriga gruvdriften i Rävvåla/Saxdalen.

Historien om en såg

Förord

Jag minns så väl hur jag i följe med min far, när han med häst och några timmerstockar på fyrhjulsvagnen, körde ned till Fritz Danielsson. Fritz hade byns enda såg, här fick han hjälp att såga till både plank och bräder. Sågen fanns bakom dåvarande Arnold Johnssons affär efter nuvarande Oxbrovägen.

Nedan kommer en berättelse av Lars Åhlström hur han minns tillkomsten av Fritz Danielssons såg.

Året var 1931. På backarna norr om Oxbrobäcken i dåvarande Rävvåla bodde en 9 – årig gosse nyfiken och full av iver att upptäcka världen. Oxbrobäcken och dess dalgång var ett kärt tillhåll under fritiden. Bäcken sinade aldrig under sommaren och gav därför otaliga tillfällen till allsköns vattenlek.

På en brink vid dalens södra sida fanns sedan gammalt resterna av en raserad skorstensmur efter ett övergivet boställe. Det röset var en välkänd silhuett på södersidan. Men så en dag på våren var det gamla röset försvunnet. Inte nog med detta. Uppe på markplanet jobbade Fritz Danielsson med att gräva gropar. Den nyfiknes fråga vad groparna skulle vara till, fick svaret: Fritz var rädd för ryssen och grävde groparna för att kunna försvara sig, om ryssen kom. Det svaret trodde inte frågeställaren på, men det rätta svaret fick han inhämta från annat håll. Fritz skulle bygga en såg.

Uppe vid Saxbergsgruvan hade gruvbolaget haft ett litet sågverk för egna behov. Men vid den här tiden beslutade bolaget att den verksamheten skulle upphöra. Det blev alltså en sågbänk till salu och det passade Fritz planer. Så kom alltså den gamla sågbänken på plats vid dalkanten, sedan fundament för den hade gjutits i de omtalade groparna.

Drivkraften till sågen blev till att börja med en gammal råoljemotor, som tidigare använts vid en såg i Norhyttan. Det var en så kallad tändkulemotor av märket ”Avance Patent” på 18 hkr tillverkad vid den berömda gamla maskinfabriken ”Pytagoras” i Norrtälje. Motorn var en stor koloss, cirka 2 meter hög och med ett jättestort svänghjul väl cirka 1 meter i diameter. Motorn hade förstås ett eget kraftigt betongfundament. Den var vattenkyld och därför byggde Fritz ett träkar, som säkert rymde en kubikmeter vatten.

En dag i mitten av september hade montaget av motorn, som hade transporterats i delar, blivit klart. Det skulle bli en första provkörning på kvällen. Ryktet om den hade spritt sig i byn och en ganska stor folksamling hade kommit för att uppleva provet. Ett sådant evenemang bjöds det inte på varje dag.

Råoljan, som skulle driva motorn, fanns i en plåttank som surrats högt i en närstående björk. Därifrån rann oljan med självtryck i ett rör ner till motorns oljepump. Nu tändes två blåslampor som placerades på var sin hylla utanför respektive tändkula. Spänningen steg bland de närvarande. När båda tändkulorna var rödglödgade, gjordes ett första startförsök. Fritz stod vid det väldiga svänghjulet, samt en medhjälpare vid remskivan på motorns andra sida. Det gällde att få snurr på hjulen, så kannan i cylindern passerade toppläget, och motorn kunde tända. Det första startförsöket följdes av flera, men allt tycktes förgäves. Det började mörkna, och jag, som naturligtvis varit med, började som många andra åskådare tro att det inte skulle bli någon start. Jag gick därför hem. Men innan jag somnat den kvällen, hördes plötsligt från andra sidan dalen ett öronbedövande knatter, då motorn tände och ökade farten. De närvarande åskådarna kunde sedan gå hem nöjda med den lönen för väntan.

Så var alltså anläggningen klar att ta i drift. Än så länge var allt under bar himmel. Sågtimmer hade anskaffats och lagts upp i en välta intill den nya sågen. Först gällde det att såga virke för den byggnad, som skulle uppföras över anläggningen. När såghuset så var uppfört, började Fritz såga för avsalu. På ett par år växte det upp en hel liten brädgård på intilliggande mark. Ett tiotal brädstaplar låg där och väntade på köpare som inte tycktes komma.

Men så hände något. Den 21 augusti 1934 brann hela anrikningsverket och lave vid Långfallsgruvan ned till grunden. Beslut togs snart om återuppbyggnad och dåvarande Skånska Cementgjuteriet fick uppdraget. Till bygget krävdes stora mängder virke. Byggfirmans uppköpare besökte Fritz och köpte på stående fot hela brädgården.

I fortsättningen blev det dock inte så mycket sågning för upplag utan mera av typen beställningssågning. Någon ny brädgård uppstod aldrig mer vid sågen.

Den gamla tändkulemotorn hade visat sig alltför klen vid sågning av grovt timmer. Efter några år byttes den mot en motor av fabrikat Bolinder – Munktell på 25 hkr. Där krävdes inga blåslampor för start. Den råoljemotorn ersattes efter några år av eldrift.

Fram till 1950 – 1960 talet anskaffade Fritz även en hyvel och kunde så leverera även hyvlat virke som till exempel golvbrädor. När jag själv behövde golvvirke för en utbyggnad av villa 1968 fick Fritz Danielsson bli min leverantör.

Efter Fritz död på 1980 – talet fanns ingen person som övertog driften av sågen. I stället har anläggningen demonterats och attiraljerna förmodligen sålts för placering på annan ort, obekant för skrivaren

WICKESBAGERI

Förord

Lars Åhlström lämnar här i en sammanställning av sina minnen och fakta om WICKES BAGERI, även Hans Wikströms minnen. Jag har kompletterat med en del foton, och mina minnen.

28 februari 2002 bakades den sista limpan i Wickes Bageri i Saxdalen. Bageriet lades ner, och därmed gick en 104-årig bagerirörelse i graven. Verksamheten hade startats hösten 1898 av bagarmästare Emil Nilsson. Belägg för att verksamheten då var i gång finns i kassaböckerna för Runnbergs Lanthandel i Rävvåla. Där är i oktober – november 1898 noterat inköp av 100 kg vetemjöl, 100 kg rågmjöl, 44 liter mjölk, 5 kg strösocker och 5 kg farin på bagarmästare Emil Nilsson.

I ett köpebrev från år 1905 ser vi att bagaren Emil Nilsson köper en tomt av CE. Danielsson för 100 Kronor, omfattande 100 m². Kanske tomten norr om bageriet där vedbod och magasin kom att byggas.

Tidpunkten för bageristarten i Rävvåla var mycket lämpligt vald. 1893 hade gruvdriften vid Långfallsgruvan kommit i gång, vilket medförde ett uppsving för byn med stor inflyttning. 1902 lät Emil Nilsson uppföra en byggnad i 2 våningar inrymmande bageri, försäljningslokal, kafé och kontor i bottenplanet och bostad i övre planet. På fasaden mot gamla byvägen satt då skylten ”Nilssons Bageri”. Försäljningslokalen hade ingång på södra gaveln av huset. Som vanligt vid den här tiden var försäljningslokalen delad av en disk mellan kundutrymme och varulager. Lokalen kunde betraktas som byns konditori. Läckra bakverk på hyllorna gav en angenäm doft i lokalen, och skyltfönstret mot landsvägen var fyllt med godsaker, som fröjdade barnaögon. De härliga kokosbollarna kostade under 1930-talet 5 öre styck.

Under den här tiden såldes även veckotidningar i lokalen. och rörelsen omfattade då även bensinförsäljning från en pump ute vid byvägen. Bageriets produkter måste naturligtvis säljas till en större kundkrets än den, som fanns inom byn. Med egen bil körde Emil Nilsson ut bröd till flera orter i södra Dalarna och kanske även delar av Västmanland. Bagare Nilssons limpor och skorpor var omtyckta och gav firman en god renommé.

Omkring 1932 hade Emil Nilsson låtit installera en ny modern ugn av tyskt fabrikat, Werner & Fleider i bageriet. Ugnen, som var vedeldad, kostade på sin tid 7.000 kr och gav bageriet ökad kapacitet. På grund av den stora vedförbrukningen måste firman hålla sig med en stor vedbod. Men så kom ett hårt slag. Den 9 januari 1935 hade Emil Nilsson råkat ut för en lätt krock med sin bil vid färd genom byn. Krocken gav till synes inga personskador. Men tidigt morgonen därpå avled Emil Nilsson hastigt i hemmet. Dödsorsaken var okänd men misstänktes ha ett samband med trafikolyckan. Nu stod företaget plötsligt utan ledare. Eftersom de närmast anhöriga, hustru och döttrar, ej ansåg sig klara verksamheten, inkallades en utomstående bagerikunnig vid namn Tage Nilsson. Denne övertog senare rörelsen, varvid Emil Nilssons dotterson Hans Nilsson deltog som anställd. Är 1944 knöts även Harald Wikström som anställd till företaget. Han hade tidigare arbetat i bageribranschen i Bergshamra i Roslagen.

Nästa större förändring skedde omkr. februari 1941 , då Emil Nilssons ättling, Hans Nilsson, trädde in som ägare av företaget. Men Hans Nilsson trivdes inte i rollen som företagsledare, och den 8 december 1947 sålde han därför rörelsen till Harald Wikström och kvarstod själv som anställd. Därmed inleddes eran Wikström i bageriets historia, och namnet Wickes Bageri blev en följd av det ägarbytet.

Harald Wikström tog över befintlig utrustning i bageriet. Den stora tyska ugnen byggdes dock snart om för oljeeldning. Under Harald Wikströms tid som bagarmästare utvidgades också lokalerna vid 2 tillfällen. Omkring 1966-68 tillkom en kylrumsavdelning och 1970 byggdes en mjölhall.

1970 byggdes en mjölhall. Försäljningen över disk i försäljningslokalen samt kaférörelsen hade dock upphört redan innan Harald Wikström övertog företaget. Äldste sonen i familjen Wikström, Hans född 1941, kom redan i skolåldern att ta del i arbetet i bageriet. Bland hans första uppgifter ingick att sätta russin i lussekatterna. Det medförde naturligtvis mycket tidig uppstigning och kunde förklara, varför Hans ibland kunde visa tecken på sömnighet i skolan på dagen, något som hans lärare Tore Liljeholm hade lagt märke till .

Hans växte så mer och mer in i verksamheten och blev den självklare efterträdaren till Harald Wikström, som avled 1983. Under Hans tid som företagsledare gjordes ytterligare en utvidgning av lokalerna för en ny tillverkningsavdelning. Efter 46 år i yrket beslutade Hans Wikström att pensionera sig själv och avsåg att sälja rörelsen. Men trots upprepade annonseringar hörde ingen seriös köpare av sig. Enda lösningen blev därför att helt lägga ner verksamheten, vilket skedde 28 februari 2002

Under de senaste åren drevs rörelsen med flera anställda. För 3 personer i personalen började arbetsdagen klockan 2:00 och pågick till klockan 10:00. Klockan 5 kom 2 paketerare och utkörare. Firman hade 2 bilar för utfrakt av det tillverkade brödet.

Eftermiddagarna fick ägnas åt kundkontakter och mottagning av beställningar för morgondagens bakning. Nu har så en mer än hundraårig epok för bagerirörelse i Rävvåla-Saxdalen avslutats. Brödbilarna med devisen ”Wickes bröd, kroppens stöd” syns inte längre på vägarna i Västerbergslagen.

Om en utvandring

Förord

Följande berättelse är en översättning av en nedtecknad skrift på engelska, där Leona Margaret Freehafer, född Lundgren, 1910-03-03 i Amerika, död 1997-09-10, berättar om sin Farfar när han utvandrade till Amerika.

Hennes Farfar hette Peter August Pettersson, född i Gänsen Grangärde, han är bror med min (Lars-Åke Wettercrantz) Mormor, Johanna Matilda Pettersson.

Leonas berättelse från januari 1986

Min farfar Peter August Pettersson Lundgren ,var född 1866-10-15 i Gänsen Grangärde, i Dalarna ett landskap i Sweden. Grangärde är en plats där granar växer i en bergig trakt, med skogsbruk samt gruvdrift i den sydvästra delen av landskapet. Han dog den 9 Januari 1939 i sitt lantbrukshem nära Deary, Idaho vid en ålder av 73 år. Han var den äldste av tre barn, Johanna Mathilda var tre år yngre och född 3 oktober 1869. En broder, Karl Johan var nio år yngre och född 19 september 1875.

Det är inte så mycket minnen från farfars ungdomstid. Han hade en haltande gång beroende på en skada efter att ett tungt järnstycke fallit på hans högra fot. På grund av den skadan, växte inte foten något mera och var en storlek mindre än den vänstra foten. Detta förorsakade honom en lätt haltande gång. Den 23 december 1887 gifte han sig med Johanna Mathilda Hjort från södra Norrbo, i Grangärde socken, Sweden. Hon var född den l2 juli 1865, och dog 7 juni 1919. Hon var endast 54 år gammal vid tidpunkten för sin död. Hon hade tre systrar och en broder, alla yngre än henne.

Hela familjen följde dem från Grangärde till Stockholm där de satte segel mot Amerika den 14 april 1888 med tillståndsnummer 83. De var 22 och 23 år gamla vid den tiden. När familjen och land hade försvunnit ur deras åsyn, kände de att de lämnat en värld med familjens trygghet, och vände nu sina tankar mot sitt nya liv i Amerika. Sarah och Eric Granlund reste med dem så långt som till Minnesota, och förenades med dem senare i Idaho.

Efter att de lämnat skeppet, fortsatte nu resan med tåg till vad som i dag heter Moscow, Idaho. De anlände dit 23 maj 1888. De anlände till Anderson,Idaho där de mötte familjen Freed som kommit tidigare. Sedan anskaffade de jordbruksmark omfattande 160 acres ( omkr. 65 hektar). (Den officiella beteckningen är: S.E. 1/4 av section 30 in township 40 N. of range 2.West of The Boise Meridan.) Granlunds bosatte sig västerut omkring en mile ( omkr. 1,6 km) bort. I närheten bor även Liljegrens, Osterberg’s, Freed and Lind’s. De arbetade tillsammans och hjälpte varandra, de började iordningställa mark samt att bygga en koja, stall, trädgårdsland och en del inhägnader. Även en källa for att ta vatten från, samt en damm. De köpte ett antal hästar av en indian i Moscow. En av hästarna var en bra affär eftersom den hade en delad hov, lika som en ko, men den var en bra arbetshäst. De behövde även kor för att få mjölk. Allt anskaffades genom byteshandel med indianerna.

Min fader Charley August Lundgren föddes den 18 november 1888. Freed, en granne, hjälpte till som barnmorska. Han döptes vid Nora Kyrka 16 december l888, med Granlunds och Freeds som gudföräldrar. Indianerna var mycket nyfikna på den nya babyn och tittade in genom fönstret hela tiden. Det var det närmaste indianerna kom, och de förorsakade aldrig några obehag. 15 oktober 1891 föddes en dotter Otelia.

Under den torra perioden på året, sinade vattnet i brunnen. Farmor brukade ta med barnen och två stycken tre-fyra galons vattenhinkar ( 4 galon: 15 liter) och gick till Bear Creek – omkring två miles bort (omkr. 2,3 km). På väg hem måste hon byta mellan vattenhinkarna och barnen , och inte lämna barnen längre bort än hon kunde se dem, sedan gå tillbaka och hämta hinkarna, sedan bära barnen en bit, för att åter hämta hinkarna. Hon upprepade detta tills hon kom hem.

Marken var nu bruten och iordningställd för att börja med jordbruk. Vintertid måste männen söka sig arbete så de lämnade hemmet, och sökte sig till ett skogshuggarläger, där Spokane, Washington nu ligger. Hustrur och barn blev lämnade ensamma hemma under den tiden. Var eller var-annan vecka gick männen hem för att träffa alla familjerna. Farfar berättade att de använde snöskor och bar på en stor timmersåg tillbaka till Spokane. Denna vandring gick genom hela området. Vandringen var på över 60 miles ( omkr. 96,5 km) enkel väg. Mr. Lind och farfar byggde ett sågverk på en öppen plats mellan deras två hem. Så dog fru Lind då tog farmor och farfar hand om deras barn Arvid, Ellen och Andrew, deras ålder var tre, fem och sju år. Nu utökades deras familj från två till fem barn. De bodde vid mina far-föräldrar tills de var vuxna, eftersom Mr. Lind arbetade vid skogshuggarlägret.

Under denna tid arbetade man på sommarhalvåret med jordbruket och under vintertiden med timmerhuggning för att dels skapa mera jordbruksland, samt att använda virket till husbyggnad. När Charley var sjutton är, var familjen upptagen med att bygga ett nytt bostadshus. Byggnadsvirke anskaffades från Dalberg’s såg genom Anderson, Idaho, detta användes som isolering mellan väggarna. Omkring sex lager med tidningspapper var klistrat på väggarna i varje rum före innan man satte upp tapeter. Golven var av trä och i mitten av varje rum var ett hål borrat i golvet som var proppat. Under våren vid storstädningen hällde man ut en balja ( omkr. 20 galons) med hett såpvatten och skurade med en borste. Pluggen togs bort ur hålet i golvet och vattnet rann ut under huset. Småmattor och trasmattor blev vädrade och piskade, och lades sedan på golven så fort de blivit torra igen. Det nya huset byggdes några yards väster om den gamla kojan. Farmor formade och torkade tegelstenarna som användes till murningen av skorstenen. Det nya huset hade kök, vardagsrum, sovrum och skafferi på nedervåningen, och ytterligare tre sovrum och en hall på övervåningen. Ingången till övervåningen var från utsidan av huset eftersom rummen användes av timmerhuggare. Farmor hade även byggt ett kokhus för att ge timmerhuggarna mat i.

Min farfar som alla andra familjer, bytte sitt efternamn eftersom det var svårt ett få posten till rätt adress, och att få lagliga uppgifter på rätt sätt. Det tog upp till tre månader innan brev kom till rätt adress. Farfar ändrade sitt namn till Lundgren . Lund på svenska innebär en grupp av trä och gren är en gren på svenska. Det är intressant att höra om den gamla sedvänjan att en son väljer ett nytt efternamn när han flyttar från hemmet, vilket nu har ändrats. I början av 1900-talet, ändrades detta och nu bibehåller man föräldrarnas efternamn, vilket sedan går i arv till nästa generation, lika som i USA och andra länder. Postadressen: Anderson, Idaho ändrades till: Avon, Idaho. Den 1 maj 1953 ändrades postadressen igen, denna gång till: Deary, Idaho och därmed utgick adressen Anderson och Avon. Bostadsstället var fortfarande det samma, det var postadressen som ändrades. Den kommunala begravningsplatsen Dry Creek, finns omkring en mile rakt söder om bostadsstället och kan ses därifrån.

För den sociala samvaron brukade familjerna samlas och spela kort, lyssna på nya fonografinspelningar och de som kunde, spelade musikinstrument och dansade. Pappa spelade fiol och hans syster spelade orgel. De kunde dansa hela natten och gick sedan hem i tid för morgonsysslorna. Pappa hade planer på att arbeta vid järnvägen, för att slutföra sin kurs för att erhålla diplom, men bestämde istället att börja med jordbruksarbete för att betala av på inteckningen av fastigheten ( 1.800 $ med en ränta pä 7½%).

Han arbetade med jordbruk från 15 oktober 1913 till november 1919, på tre platser alla bredvid varandra belägna nordväst om Moscow. Det var stora jordbruk på platser som Lowery, Van Sickle och Oliver. De var alla arrenderade marker. Den 2 april 1917 gifte han sig med Julia Amanda Quist i Colfax, Washington. Quist’s jordbruk låg omkring fyra miles från stället där pappa arbetade. Pappa hade hand om tretton hästar. Vid den tiden, var farmor inte riktigt bra. Hon hade lungsot och var sängliggande. Familjen levde tillsammans och mamma tog hand om farmor. Loyd och jag var båda uppväxta på den gården. På hösten avslutade de arrendet, så de behövde inte pendla mellan jordbruket och bostaden. Under en sådan resa, innan farmor blev sjuk, träffades hon av en pil som indianerna avfyrade. Pilen träffade en klocka som hängde i en kedja runt hennes hals. Den förstörde klockan.

Efter att farmor dog den 23 Juni 1919 i en ålder av 54 år, fortsatte farfar att bo tillsammans med oss till sin död omkring tjugo år senare, i en ålder av 73 är. Farfar utförde alla småjobb runt omkring hemmet som att hugga ved, frakta hem den, klyva och bära in den för att användas vid eldning i vedspisen för uppvärmning och matlagning. Han skötte även trädgården och höll den i ett mycket bra skick. Pappa odlade jordbruksmarken, sådde och skördade. Under vintermånaderna, brukade båda handrensa sädeskorn och ärter för att så på våren. Detta var sedan rensat och behandlat, och klart för vårsådden. Gårdens maskiner var översedda och klara till våren liksom hästarnas seldon. Det jag bäst minns och fortfarande har i färskt minne är när hästarnas hovar sköttes om och hästskorna byttes.

Efter min farfars död, fortsatte pappa att bruka jorden på vår gård. Otelia, ( min faster) vi kallade henne Aunt Tillie, gifte sig den 18 augusti 1908 med Clarence Anderson, och de bodde i två lediga rum i hennes föräldrars timmerkoja tills de fick ett hus byggt på hennes 20 Acres stora mark som hon fick när de gifte sig. Det var beläget uppe på en kulle, väster om huset och halv-vägs mellan farfars och Granlunds. Där föddes Gladys och Albert. När pappa och farfar och farmor flyttade till gården nordväst om Moscow flyttade de in i deras gård. Här föddes Grace, Alice och Mildred. När familjen återvände november 1919, flyttade de till Swan’s gård nära Dry Creek Cementery. Här föddes Delmar och Clifford. Den 2 oktober 1924, flyttade de till Texas Ridge. Den platsen är nära Uncle Clarence’s föräldrars farm söder om Deary. Där blev Aunt Tillie sängliggande på grund av reumatism. Lyckligtvis blev hon helt återställd. Från den platsen flyttade de till en plats som heter White den 5 oktober 1926. Detta var vid sidan av Pine Hill skolhus, och omkring en mile norr om farmen. De flyttade till Deary 1928. Här föddes Irene. På det tidiga 30-talet, arbetade han i skogen tog dem till Weippe Idaho, pappa köpte hennes 20 acres så han kunde testamentsbevaka kvarlåtenskapen efter deras faders död. Vi fortsatte att bruka marken som vår. Pappa beskrev platsen som -160 acres belägen fyra miles sydväst om Deary och åtta miles nordöst från Troy efter den statliga huvudvägen. 126 acres öppen jord. Mycket vatten. Vid en skolbuss rutt. Öppet jordbrukslandskap. Elektricitet. Mycket skog – allt inhägnat och med fina byggnader.

Men nu behövdes lantbruksmaskinerna bytas ut, traktorer har ersatt hästarna så familjen beslöt att hyra ut marken på basis av skördens storlek, och pappa började arbeta vid vägstyrelse kontoret i Deary. Han arbetade för Vägverksbyrån från 23 mars 1942 till sin pension 5 juni 1954. Pappa älskade att jaga och fiska och gjorde en hel del av båda. Efter pensioneringen, köpte de det första huset som deras son Virgil och hans fru Patricia byggt i Lewiston, eftersom de byggde ett större hus för sin familj. De flyttade till Lewiston 22 augusti 1964. De bodde i Lewiston till pappas död den 5 december 1970, vid 82 års ålder. Mamma stannade där till våren, faster Vivian bodde hos henne. Den 13 mars l97l flyttade hon till Paradise Villa privatsjukhem i Moscow. Hon bodde där omkring ett år och dog 19 mars 1972, i en ålder av 78 är. Det kan vara av intresse att notera att båda mina föräldrar dog på kvällen och på en lördag.

Pappa och hans syster levde sina sista år i Lewiston, och gladde varandra och sina familjer. Jag minns när min syster Florence och jag började grundskolan i Pine Hill Skolan, samma landsbygdsskola som min pappa och faster hade gått i. Vi hade en mile att gå till skolan, så familjen höll mig hemma ett år, och lät min syster börja vid fem års ålder, så att vi kunde börja i samma klass. En av våra kusiner stannade hos oss ett tag tills vi blev vana vid skolans rutiner. Osterberg’s pojkar skulle gå tillsammans med oss, eftersom de bodde en liten bit söder om vårt hem. Pine Hill var en landsskola med ett rum med åtta klassers undervisning. När vi var klara för gymnasieskolan, körde pappa mig i bil till Deary High School, han tog även med Harley och Zenis till skolan i Deary. Detta var slutpunkten för Pine Hill School eftersom de behövde minst sex elever för undervisning. Två år senare, skjutsades alla elever med buss till Deary.

Vår första skolbuss var en lastbil med ett hembyggt kapell for skydd mot vädret. Bänkar användes för att sitta på. Bussen hade inga fönster eller värme. Vi alla hade kallt på vinter. Nästa höst, startade en reguljär skolbuss transporten och jag minns fortfarande hur roligt det var att få en riktig buss. När mina yngre bröder Virgil och Kenneth började skolan, åkte de med buss. Efter avlagd examen från gymnasiet gick vi alla våra egna vägar – en del gifte sig, en del började arbeta och pojkarna inställde sig till militärtjänst eftersom kriget bröt ut 1941.

Ar 1927 byggdes en magnetisk telefonlinje. Det var en lokalt ägd lantbrukslinje. Ringsignalerna bestod av länga och korta signaler. En speciell signal för varje gård men alla hörde dem. Vår signal var tre korta. Ett generellt samtal till alla bestod av tio korta signaler, och betydde nödsituation och alla skulle då svara. Under 1950-talet blev en ny telefon med fingerskiva till användning inom Dearys landsbygd. Denna gav endast möjlighet till tio anslutningar till en linje. En annan stor händelse var när länshuvudvägen byggdes är 1939. Till sist ersattes en grusväg en smutsig jordväg som var lerig under regniga perioder och dammig under sommaren. Vår nya 1929 års bil var pappas andra bil. Han köpte den 21 september 1929 för $ 729. Bilen hade uppvevbara fönster. Vi kände att vi levde i en modern tid. Är 1940 kom elektriciteten till vårt område, så vi fick då elektricitet. Det var en förbättring gentemot fotogen och gas lampor.

Livsmedel

Min farfar älskade sill. Jag minns fortfarande hur han halstrade dem över heta kol i köksspisen. Dessa var utsökta. En annan maträtt vi tyckte om kallades ”Velling”. Den tillagades genom att koka lätt saltad mjölk tills den blev skållhet. Man tillsatte sedan sakta mjöl och vispade med en visp. Denna var tillverkad av omkring ett dussin små vide kvistar omkring 12 tum långa och sedan sammanbundna.

När den var tillagad serverades den i en skål slagen över brödbitar med smör på. Det kunde bli en ”velling” slät eller full av klumpar. Vi tyckte om den i båda formerna. Jag minns även att han hade mjölk som var seg ( filmjölk ) och hade en smak som påminner om yoghurt. Start satsen till denna sändes till dem från Sverige. Det kom som ett brev i ett vanligt kuvert. Det var ett tyg stycke och såg ut som ost, i storlek som kuvertet. Det var doppat i mjölk och torkat. Detta utfördes flera gånger. När det kom hit, slog farfar en liten skvätt mjölk på ett kaffefat och lade osttyget i detta. Varje dag rörde han om i det och satte till mera mjölk. Det gick åt omkring två koppar av denna start sats för att få en lerkruka full. Sedan användes det for att dricka av varje dag. Startsatsen sändes runt så att alla familjer fick möjlighet att göra sådan mjölk.

”Lute-a-Fisk” en hel fisk var delad på längden till två långa delar. Dessa var sedan torkade så de liknade träbitar. De sågades av i omkring två tum långa bitar. Fisken tillreddes sedan genom en process i omkring två veckor. Först skall den ligga i blöt några dagar. Genom att känna på fisken kunde farfar bedöma när den var klar att lägga den i ett lösning av lut. Efter några dagar skall den tas upp och sköljas noga, och därefter läggas i friskt vatten. Nu var den färdig att användas. Bitarna är nu omkring 5-6 tum i fyrkant och är en god vit fisk. Den skall sedan kokas , farfar åt den sedan som den var med smör och peppar. Den var liksom lös till sin form. I vårt hem serverades den tillsammans med en vit sås i en extra kopp. Det var på det viset vi alla önskade oss den serverad

Klädedräkter

Till julen hade alla, gamla svenska klädedräkter på sig så länge farfar var med oss. På julkvällen åt vi en lätt måltid – alltid lutfisk eller sill. Sedan samlades vi alla i vardagsrummet och tände ljusen i julgranen. Alla barnen skulle sitta still och vakta ljusen så det inte blev någon eldsvåda. Ljusen var små vaxljus i en clipshållare som skall klämmas fast längst ut på grenen. Granen sattes in den 24 december. Vi fick alla lägga oss tidigt så att St. Nick kunde komma, och det gjorde han alltid. Granen skulle aldrig tas ut före ett speciellt datum i januari. Detta var ett måste – oavsett hur torr den blev. Vi kunde inte tända ljus i den när den blev torr. På juldagen serverades mera lutfisk och de traditionella julgodsakerna som mamma hade bakat i flera veckor. I juni firades den Svenska midsommaren med picknik. Alla familjer samlades, och all mat påminner mig om julen. Denna fest var lika stor som en 4th July fest.

Ett Hundra År

1988 blev ett stort år. Det påminner om de 100 år sedan våra farföräldrar kom till America och vår fader, onkel och morfar Charley August Lundgren föddes. Vi är nu den femte generationen barn – allt inom en tid av 100 år.

Detta är en kortfattad resumé om livets väg inom det sista århundradet. Mycken utveckling har skett under den tiden. Vi är nu i en modern tid dator- och jet- tiden.1960 kom den första rymdflygningen, 1964 sändes den första satelliten upp, och år 1969 promenerade man på månen det var ett stort steg for mänskligheten. Sedan dess, rymdfärjan har tagit oss ut i rymden. Upptäckter bortom allt vi kunde tänka oss. Vad skall nästa århundrade ge oss ?? Det är bortom våra största förväntningar.

Leona Lundgren Freehafer 1986

Översättning Lars-Åke Wettercrantz