”Tiden går” är ett allmänt talesätt, som rymmer en myckenhet sanning. Varje skede i tiden har också sin speciella karaktär. Det ena skedet är inte det andra likt. Eftersom utvecklingen fortskrider oavbrutet. Ett talande bevis för utvecklingens gång får man, om man blickar tillbaka flera decennier och erinrar sig, vilka levnadsomständigheter som då rådde. Låt oss därför blicka tillbaka nästan 100 år (i dag 2023) och frammana bilden av, hur livet gestaltade sig omkring 1925-30 i en by på landsbygden, nämligen dåvarande Räfvåla i Grangärde socken.

Storlek, struktur

Räfvåla/Saxdalen är en långsträckt by, som mäter ca 5 kilometer från norr till söder. P g a byns ytvidd är det naturligt, att den är indelad i flera bydelar såsom Norrbyn, Mellanbyn, Sörbyn, Malbacken och Nävbacken. Räfvåla/Saxdalen har också fungerat som närmaste centralort för ett antal kringliggande mindre byar som Björnhyttan, med Saxberget, Olsjön, Långfallsgruvan, Rusbodarna, Gammalbodarna samt Västra och Norra Låsberget.

Näringsliv

Vad livnärde sig då byns befolkning av omkring 1930? Det fanns då ca 15 gårdar, vars ägare försörjde sig helt på jordbruk med boskapsskötsel samt skogsbruk, allt på egen mark. Dessutom fanns i byn ett stort antal s k småbrukarhemman. De utgjorde mindre gårdar, där arealen räckte för att föda en eller två kor. Hustrun på stället skötte sysslorna i stuga och ladugård, medan mannen arbetade utanför hemmet t ex inom gruvindustrin eller i skogsarbete.

Det var vid den här tiden gott om kor och hästar i byn. Koskällor pinglade när korna drevs på bete i hagar på Saxberget och i andra skogsområden. På kvällarna lunkade korna hem till sina hemgårdar med mjölkstinna juver. På Saxberget hade flera gårdar s k slogar, där man slog ängshö, som tillvaratogs som vinterfoder åt djuren. Genom slogslåtter och mulbete hölls slogar och hagar öppna. På vårarna bjöd de markerna på en hänförande anblick med marken översållad av vitsippor och med utsikten ner mot byn och Väsmansdalen skimrande genom det späda lövverket.

Hästen användes allmänt som dragdjur såväl vid åkerbruket som vid skogskörslor på vintern.

Byn hade egen gruvindustri genom Saxbergsgruvan, som sysselsatte omkring 100 personer. Bolaget tillhandahöll tjänstebostäder för en del av dessa som för gruvfogde, elmontör och några gruvarbetare uppe vid gruvan. I två kaserner vid Nävbacken fanns sammanlagt 8 lägenheter. Slutligen fanns tjänstebostäder för platschef, kamrer, förman, kemist och chaufför på bolagsmark i byn, där också gruvkontoret var beläget. Flertalet anställda bodde i egna fastigheter i byn bl.a. i ovan nämnda småbrukarhemman. Några hyresfastigheter eller separata ungkarlsbaracker fanns ej. Däremot var det inte ovanligt, att i synnerhet unga familjer utan egen bostad hyrde in sig ”oppapå” i stugor för en fabulöst låg hyra, kanske 10-15 kronor/månad.

Byn var ju omgiven av stora skogsområden, varför många även var sysselsatta med skogsarbete. Vid den här tiden värmdes så gott som alla hus i byn genom vedbrand. Därför gav huggning och framkörning av kastved stor sysselsättning.

År 1930 fanns i Räfvåla inte mindre än 5 speceriaffärer, som betjänade var sina delar av byn. Karlströms hade sin kundkrets i Norrbyn, på Nävbacken och i Olsjön. Emil Johnssons dominerade i Mellanbyn. Kooperativa föreningen Thor, Harald Runnberg och Karl-Erik Persson delade på kunderna i Sörbyn, på Malbacken och i Björnhyttan.

Vid den här tiden var alla affärslokaler försedda med en disk, som skilde kunderna från varulagren. Var affären full av kunder, fick man själv hålla reda på sin turordning. All försäljning skedde alltså över disk. Expediterna fick dagarna i ända springa av och an och hämta fram de varor och de kvantiteter, som kunden beställde. Mjöl, gryn, strösocker, makaroner, sirap, såpa och mycket annat såldes i lös vikt och måste vägas upp i papperspåsar eller kärl. Vågen med sina olika kilovikter var flitigt använd. Papperspåsar, omslagspapper och snören var stora förbrukningsartiklar i en speceriaffär. Kunderna handlade i stor utsträckning på kredit. Inköpen skrevs för varje gång upp i en s k Contrabok, och man betalade en gång i månaden eller på andra tider efter råd och lägenhet. Kooperativa hade dock från början gått in för kontantsystemet.

Någon mjölk fanns inte att köpa i affärerna vid den här tiden. Varje hushåll utan egna kor fick i stället köpa sin mjölk dagligen i någon bondgård eller något småbrukarhemman. Det fanns så många kor i byn, att den var självförsörjande på mjölk. Helt kött och fisk fanns som regel inte heller att få i affärerna. Den försäljningen drevs i stället av ambulerande handlare som körde omkring sina varor i bil. Den ena inom köttbranschen var Harald Runnberg, som även sysslade med slakt. Den andre var ”Blötbergsslaktarn”, som hette Bratt. I fiskbranschen var Axel Andersson från Ludvika välkänd. Han hade en konkurrent med namnet Borg.

Någon gång i veckan kom också ”dricksköraren”, som tillhandahöll svagdricka, pilsner och läskedrycker. Svagdricka, som var en vanlig måltidsdricka på 30-talet, såldes i 5- eller l0-liters glasflaskor i bärkorg av trä.

Förutom de fem speceri- och diverseaffärerna fanns i byn en herrekiperingsaffär, J Elis Runnberg, huset byggt 1936. Här såldes en tid även leksaker.

Under 30-talet tillkom även en cykel- och sportaffär.

Emil Nilssons bageri var ännu en arbetsplats inom byn. Här bakades bröd till avsalu och försäljning i bygderna runt omkring. Inte minst berömda var bageriets produkt ”Bergslagsskorpor”. Bageriet drev också konditori- och kaférörelse. Här kostade kokosbollar på den tiden 5 öre stycket. Nilssons Bageri drev också bensinförsäljning från en pump ute vid vägen. Ännu ett par kaféer fanns i byn. Mest frekventerat var utan tvekan ”Annas Café” nedanför Gubbas Berg. Här samlades gärna byns ungdomar, mest ynglingar, under fritid, och Annas Café fungerade som något av byns värme-stuga.

Även Karl-Erik Persson drev kaférörelse i sin affärsfastighet i hörnet av genomfartsvägen och Malbacksvägen.

Gårdfarihandel var vid den här tiden fullt tillåten och florerade allmänt. Nåskullor sålde broderade väskor, mössor och vantar samt granna vävnader. S k trådnasare kom med vispar och karottunderlägg. Mycket välkända var Arvid Björk. ”Plusken”, som sålde strumpor och underkläder, samt ”Sandudd-Oskar” med korv och ost.

Av hantverkare hade byn en sadelmakare en sömmerska, ”Finn-Johanna”, en plåtslagare, ”Bleck Kalle”, en urmakare ”Seg-Fredrik”, ett par skomakare målare och snickare. En skicklig snickare fanns i Olsjön. Karl Fredrik Säflund hette han.

Post, telefon

Räfvåla hade egen poststation. Poststationsföreståndare var folkskolläraren Gustav Örnqvist, och poststationen var belägen inne på Örnqvist gård inrymd i en uthuslänga vid nuvarande Oxbrovägen. Avgående post kördes vardagar på förmiddagen till Grängesberg sommar som vinter med hästfordon. Postkusk var Gustav Stenkvist senare även Anders Gustaf Persson Wettercrantz . På eftermiddagen återvände de med ankommande post. Den sorterades av Gustav Örnqvist eller sonen Georg i fack inne i poststationen. Någon postutbärning förekom ej då. Varje hushåll fick hämta sin post på poststationen.

Telefonstationen Räfvåla var inrymd i ett av gruvbolagets bostadshus, och växeln sköttes av fru Anna Lööv. Växeln var då inte öppen dygnet runt, utan vardagar från kl 8 till 20 på kvällen. På sön- och helgdagar öppet endast några få timmar mitt på dagen. Varje telefonapparat var då försedd med en vev, som man fick dra runt några varv, när man ville komma i kontakt med telefonstationen.

Samfärdsel

Räfvåla hade aldrig någon järnväg. Skulle man resa med tåg fick man ta sig till någon av de närmaste järnvägsstationerna, Björnhyttan, Grängesberg eller Ludvika. Däremot hade byn reguljära bussförbindelser med den närmaste omvärlden. Alfred Norlings busstrafikföretag i Ludvika stod för den trafiken. Två till tre gånger per dag kunde man resa till Grängesberg-Ludvika och åter. Lika många var turerna mot Sunnansjö, Grangärde och Nyhammar.

Byns enda droskrörelse idkades av Valfrid Eriksson (”Sme-Valle”), som anlitades för resor, då bussen inte passade. Men man kunde också tinga en resa med någon annan av byns ytterst få bilägare.

Skola

Vad skolan beträffar var Räfvåla väl med sin tid. Det senast byggda skolhuset uppfört 1915 innehöll 6 stora lärosalar. Barnantalet i byn var också stort 1930, att skolformen var A-skola under en lång följd av år. En lärare per klassavdelning alltså och intagning av nybörjare varje år.

Skolhuset var också utrustat med särskild gymnastiksal och även badavdelning för skolbad, något som var ganska ovanligt för den tidens skolhus

Någon barnbespisning förekom ej med undantag för ett par år under kristiden i början av 1930-talet. De barn, som hade för lång väg till skolan för att hinna hem och tillbaka på lunchrasten, fick alltså ha matsäck med sig i ryggsäck eller väska. Matsäcken åts på en bänk i korridoren.

Skolskjutsar förekom inte heller vid den här tiden. Även de barn, som hade 4-5 kilometer till skolan, fick gå till fots till och från. Vintertid användes skidor mestadels av pojkar, medan flickorna ofta åkte sparkstötting. De här transportredskapen användes flitigt också under rasterna. På kortrasterna, som var 15 minuter, hann man åka den så kallade 1-kilometern på skidor runt Uppegårds åker eller i bästa fall 2-kilometern upp mot Klossdammen. Särskilt under lunchrasten prövade man skidbackarna i Oxbrobäckens dalgång söder om skolan. Där fanns backar av flera svårighetsgrader från nybörjarbackar till sådana, där man måste vara extra djärv och skicklig för att klara sig stående.

Särskilt på lunchrasten var det populärt av sparkåkarna att åka i Oxbrobacken på landsvägen nedanför skolan. Men man fick passa sig för 12-bussen, som alltid kom under den rasten.

När det var barmark, sparkade pojkar fotboll under kortrasterna. Det var ett privilegium för pojkarna i 5:e och 6:e klasserna, som spelade mot varandra. Skolan var ju då 6-årig. För de lägre klassernas pojkar var det andra sporter, som gällde. Det spelades kula, kniv och något som kallades plåtskolla.

Flickor i alla klasser bollade mot skolans ytterväggar. De bästa bollväggarna utnyttjades av de äldsta flickorna, medan de yngre fick hålla till godo med vad som blev över. För avgångsklasserna anordnades ofta skolresor, som räckte någon vecka och ofta ställdes till Stockholm och Uppsala. Det var för många elever det första besöket i Kungliga Huvudstaden och i lärdomsstaden Uppsala.

Religiositet

Från Räfvåla hade man 1 l/2 mil till sockenkyrkan i Grangärde. Därför hade man 1902 i det då byggda skolhuset inrättat en av lärosalarna så, att den också kunde användas som kyrksal. Sedan ännu ett skolhus uppförts 1915, behövdes den här kyrksalen inte längre för skolundervisning. Därför kunde man i slutet av 1920-talet restaurera den och utrusta den speciellt för gudstjänstbruk. Salen försågs med altarbord, altarring, predikstol och ett stort orgelharmonium. Det senare hade en handpump för luftbälgen, och det ingick i skolvaktmästarens uppgifter att pumpa bälgen under gudstjänsterna. Som orgelspelare tjänstgjorde läraren August Åhlström, som också hade sin tjänstebostad i samma hus där kyrksalen var inrymd.

Här i kyrksalen hölls gudstjänst ungefär varannan söndag främst under vinterhalvåret och under medverkan av någon av församlingens präster. Under några år vid mitten av 1920-talet hade bostad för en av församlingens kyrkoadjunkter hyrts vid Storfarsgården i Räfvåla.

Om de vanliga gudstjänsterna inte var särskilt välbesökta, så var förhållandet ett annat vid de julottor, som hölls på juldagens morgon. Då var kyrksalen alltid fullsatt. Till julstämningen bidrog, att den av August Åhlström ledda kören medverkade. Längs gatan upp från gamla landsvägen lyste marschaller tillverkade av Åhlström och skolans vaktmästare. Gruvbolaget tillhandahöll begagnad trassel, som dränktes in med tjära och fotogen.

I början av 1930-talet upptogs söndagsskola i kyrksalen. Den hölls varje söndag under vinterhalvåret och brukade på försommaren avslutas med en uppskattad bussresa till något lämpligt utflyktsmåI.

Konfirmationsläsning med de barn, som slutat skolan under föregående läsår, hölls också i kyrksalen. Där hölls också konfirmationens avgångsförhör, medan konfirmandernas första nattvardsgång skedde i Grangärde kyrka vanligtvis på pingstdagen.

De frireligiösa samfunden drev också verksamhet i Räfvåla. Vid Stenbacken fanns ett missionshus, som ägdes av Helgelseförbundet, och som hyrdes ut för möten även i andra samfund. Så hade även Metodister, Baptister och Pingstvänner möten här. Sommartid hölls även friluftsmöten bl.a. vid badplatsen Nya Dammen, där även dop förekom.

Även här i Missionshuset drevs söndagsskola och i samverkan mellan fyra samfund. Söndagsskollärare var Rut Berg, Daniel Trygg, Kalle Jakobsson och en man vid namn Forsblom. Metodisterna drev en tid i början av 30-talet också en så kallad juniorverksamhet med bl.a. olika hobbyarbeten. Då höll man också till i en privat medlemsbostad.

Fru Rut Berg skötte också vaktmästartjänsten i Missionshuset, där en vaktmästarbostad var inrymd. Fru Berg, som var änka och levde i knappa omständigheter, gjorde sig trots detta känd som en mycket generös och hjälpsam kvinna. Bl.a. hade hon tagit på sig uppgiften att erbjuda ett fosterhem åt två föräldralösa pojkar, som fick dela hemmet med hennes egen son.

Hälsa, sjukvård

Någon sjukstuga eller läkare har aldrig funnits i Räfvåla/Saxdalen. Behövde man läkarvård fick man i första hand söka sig till sjukstugorna i Sunnansjö eller Grängesberg, där provinsialläkare fanns. I Sunnansjö hette läkaren Yngve Florén, i Grängesberg C G Sundell, den senare en mycket färgstark och omtalad personlighet.

Närmaste apotek låg i Sunnansjö. Ett litet förråd av enklare läkemedel och förbandsmaterial fanns dock i byns kooperativa butik. Där kunde man också lämna in läkarrecept, som förmedlades till apoteket i Sunnansjö. En plåtkoffert gick i skytteltrafik med bussen mellan Kooperativa i Räfvåla och apoteket i Sunnansjö. Efter returfrakten i kofferten kunde den beställda medicinen lösas ut i Kooperativa-butiken.

En barnmorska fanns dock stationerad i byn. Greta Andersson hette hon. År 1932 tillkom dock BB- avdelning i den nybyggda sjukstugan i Grängesberg. Därigenom blev det i fortsättningen mindre vanligt med förlossningar i hemmen. Sommartid tjänstgjorde också Greta Andersson som föreståndarinna på Grängesbergs Skollovskoloniförenings sommarkoloni på Öddö utanför Strömstad.

Även Räfvålabarn kunde få tillbringa sommaren på den koloni, som Grangärde kommun drev på Öddö. Vid uttagning av de barn, som fick komma till kolonin, medverkade provinsialläkaren i Sunnansjö. Kolonivistelsen ansågs ju stärkande och var i första hand förbehållen klenare barn och sådana, där t ex TBC förekommit i familjen. Kolonivistelsen omfattade då nästan hela sommarlovet. Resorna till och från Strömstad gick med tåg.

Föreningsliv

Räfvåla hade på 30-talet ett för samhällets storlek rikt föreningsliv. Här fanns socialdemokratisk arbetarekommun, en avdelning av SSU, Byggnadsförening för Folkets Hus och park, en avdelning av Svenska Gruvindustriarbetareförbundet. En idrottsförening fanns sedan 1924, liksom ett folkdanslag. Nykterhetslogen av IOGT hette ”Förgät mig ej” och hade en ungdomsloge som hade namnet ”Morgonstjärnan”. Logen hade eget ordenshus.

I början av 30-talet tillkom en NOV-loge för ungdom ledd av FH-vaktmästaren Ernfrid Hedström. Ett kooperativt kvinnogille bör också nämnas i byns föreningsflora, och i anslutning till Räfvåla kyrksal verkade en kyrklig syförening. Byn hade även en föreläsningsförening, som använde Kyrksalen som föreläsningslokal.

Idrottsföreningen hade en glansperiod i början av 30-talet, då dess fotbollslag var särskilt slagkraftigt med flera goda spelare. ”Nybons” Gösta Jakobsson i målet, Tage Örnqvist på backen, Sixten Örnqvist och Gösta Rosen som spjutspetsar i kedjan för att nämna några. Som fotbollsplan användes en särskilt vid torr väderlek mycket dammig sandplan vid Tallheden nedanför skolan. Marken hade upplåtits av gruvbolaget.

I början av 30-talet byggdes ett plank runt hela fotbollsplanen. En kraftig storm hade fällt ett stort antal timmerträd i gruvbolagets skog. Eftersom många av idrottsföreningens medlemmar var arbetslösa under den här tiden, erbjöds idrottsföreningen att med egna medlemmar tillvarata det stormfällda virket, frakta det till bolagets såg vid gruvan och såga upp de kvantiteter och dimensioner, som behövdes för plankbygget. Tillkomsten av planket gynnade idrottsföreningens ekonomi, eftersom ingen åskådare längre kunde smita från entréavgiften.

Vid mitten av 30-talet hade byn också fått en frivillig brandkår. Flera av idrottsföreningens medlemmar enrollerade sig i brandkåren. Med utnyttjande av brandkårens slangmaterial kunde man så spola planen under ett par vintrar och på så sätt anlägga en mycket uppskattad bandybana. Den tarvade dock mycket arbete även med snöröjning under de snörika vintrarna.

Även byns ungdomsloge som hade Georg Örnqvist som ledare upplevde en glansperiod i början av 1930-talet. Detta uppsving hade en något säregen orsak. Under hösten 1930 inflyttade en gruvarbetarfamilj till byn. Familjen hade 5 barn varav tre mycket söta och käcka flickor, alla i skolåldern. Flickorna, som snabbt blev mycket populära, gick snart in i ungdomsloge. Detta fick till följd, att många andra barn och ungdomar anslöt sig till logen. Alla ville vara kamrater med de populära flickorna. När den omtalade familjen efter ett par år flyttade från byn igen, återgick allt till det normala. Säg den glädje, som varar beständigt!

Det gamla Folkets Hus, som tronade på Gubbas Berg, var en stor tillgång för föreningslivet. Det inrymde en stor sal med scen och läktare, en B-sal och ett café samt i övervåningen en vaktmästarebostad. Även Ordenshuset, som var av ett mindre format, uthyrdes i viss mån till möten för utomstående föreningar.

Folkdanslaget bildades omkring 1930 på initiativ av apotekaren i Sunnansjö. Danslaget uppträdde mest sommartid, första gången vid en festlighet vid den gamla festplatsen vid Nya Dammen. Omkring 1929-30 anlades den nya Folkparken invid Folkets Hus, och då flyttades uppträdandena dit. Men folkdanslaget arrangerade också andra friluftsfester som t ex vid gamla gården Tors-Karis och vid allmänningen Rönninga vid sjön Saxen.

Den gamla festplatsen vid Nya Dammen är värd en liten egen beskrivning. Där hade skapats en idyllisk festplats med dansbana, skjutbana, kiosk och kaffeservering. Den senare var förlagd på en liten holme i dammen, och dit ledde en graciös träbro.

Föreläsningsföreningen arrangerade under vinterhalvåret varje år ett antal föreläsningar i Kyrksalen. Föreläsningarna hölls mestadels på lördagskvällar, detta för att det var den enda kväll i veckan, då inget skiftarbete förekom vid gruvan, och att därför alla var arbetslediga. Många lärde och bemärkta personer föreläste här, medicin-professor Louis Backman, kemisten Ivan Bolin, amanuensen Nils Ambolt (deltagare i Sven Hedins expeditioner), författaren Ture Nerman, skådespelaren Halvar Falk för att nämna några. Och naturligtvis, populärast av alla, forskningsresanden Sten Bergman. Ett uppskattat inslag i föreläsningarna var de skioptikonbilder, som de flesta föreläsare illustrerade sina föreläsningar med. 35 öre för vuxna och 10 öre för barn var entréavgiften vid den här tiden.

Nöjesliv och förlustelser i början av 30-talet präglades i hög grad av de allmänna levnadsförhållanden, som härskade då. En djup lågkonjunktur med hög arbetslöshet rådde. Den allmänna semestern bestod av endast några få dagar vid midsommartid. Bilburen ungdom var ett okänt begrepp. Cykeln var det fortskaffningsmedel, som stod till buds. Detta begränsade aktionsradien.

Före 1930 arrangerades sommarfester vid den gamla festplatsen vid Nya Dammen.

Vid någon sådan sommarfest, som arrangerades gemensamt av flera föreningar i byn, förekom också karnevalståg, som drog genom byn med bilar och hästanspända fordon. Tåget avslutades vid festplatsen.

Festerna innebar också en möjlighet för arrangerande föreningar att bättra på sin ekonomi. Man prövade olika attraktioner för att få besökarna att lätta på sina portmonnäer. Ett exempel: Vid en fest arrangerad av IOGT:logen hade man kört upp en eka från sjön Saxen till Nya Dammen. För 10 öre per person fick man bli rodd en tur runt den så kallade Myrön, en annan liten holme i dammen.

Nya Dammen var också en populär badplats. Något som ansågs självklart då, men ter sig egendomligt i dag var, att pojkar och flickor badade från var sin strand i dammen. Man talade om ”pojkarnas land”, och ”flickornas land”.

Då den nya Folkparken anlades 1929-30 på sluttningen av Gubbas Berg, flyttades kiosk och skjutbana från Nya Dammen till Folkparken. En ny präktig dansbana byggdes här liksom nya utrymmen för kaffeservering. Den nya Folkparken blev en mycket vacker anläggning i den natursköna björk-hagen och var en mycket populär festplats under hela 30-talet. Här arrangerades varje sommar under veckosluten flera stora fester, då dansmusiken tonade ut över byn. Vem minns inte ”Två solröda segel”, Gamle Svarten” och ”Spinnrocken”? Dansmusiken var på den tiden betydligt mera melodiös än i dag.

Platsen för den forna gården ”Smedtorpet” vid Saxens östra strand var på 1930-talet något av byns ”Riviera”. Här fanns kvar några gräsbevuxna öppna åkertegar, som sluttade ner mot sjön. Under solvarma sommarsöndagar drog folk hit med matsäckskorg och grammofon, badade och mådde gott. Ett både billigt och uppskattat nöje.

Vintertid var givetvis Folkets Hus byns främsta nöjeslokal. Danser anordnades även här. Ett berömt festarrangemang var ” Påskskrällen”, som omfattade 3 danskvällar, lördagen före påskveckan, skärtorsdagskvällen och påskafton. Folkets Hus Byggnadsförening stod här som arrangör.

Folkets Hus användes också som biograflokal. Vid den här tiden, i början av 1930-talet fanns dock inget fast biografmaskineri här. I stället hyrdes Folkets Hus för föreställningar av utomstående biografidkare först Nogi Gnalin från Ludvika, senare Filip Hult från Smedjebacken. Dessa hade då transportabla projektorer med sig. Först från 1939 tog Folkets Hus Byggnadsförening över biografverksamheten, sedan en ny och fast biografutrustning installerats.

Slutord

Så har vi blickat tillbaka nästan 100 år i tiden. Så var det då.

Hur är det nu (2023)?

Koskällor och hästpinglor hörs inte längre. Djuren har försvunnit från byn. Slogar och hagar uppe på Saxberget har växt igen. Saxbergsgruvan är nedlagd. Malm finns kvar, men brytningen blev olönsam. Affärerna är nedlagda, pizzeria och en sommaröppen kiosk har tillkommit. Kunderna finns kvar, men affärerna blev olönsamma. Folkpark och Folkets Hus med biograf är nedlagda. Folkdanslag, nykterhetsloger och föreläsningsförening har alla upphört. Nog fyller allt detta en med vemod och ger en tankeställare. Går all utveckling till det bättre? Detta gäller inte enbart Saxdalen utan snart sagt hela vårt land och kanske hela västvärlden, där utvecklingen är likartad.

Storskaligheten har tagit över. Anspråken har höjts. Den höjda levnadsstandarden, den ökade fritiden, bilen, TV:n och IT, allt detta har i grunden förändrat vårt sätt att leva. Ordet ”livskvalitet” var inte uppfunnet på 1930-talet. Det är ett modernt ord. Kanske innehåller det ett stänk av nostalgi. Kanske har det en viss åsyftan på det skede, som brukar kallas ”Den gamla god tiden”.

Lars Åhlström

Lars-Åke, med vissa tillägg och bilder.