Förord

Jag minns så väl hur jag i följe med min far, när han med häst och några timmerstockar på fyrhjulsvagnen, körde ned till Fritz Danielsson. Fritz hade byns enda såg, här fick han hjälp att såga till både plank och bräder. Sågen fanns bakom dåvarande Arnold Johnssons affär efter nuvarande Oxbrovägen.

Nedan kommer en berättelse av Lars Åhlström hur han minns tillkomsten av Fritz Danielssons såg.

Året var 1931. På backarna norr om Oxbrobäcken i dåvarande Rävvåla bodde en 9 – årig gosse nyfiken och full av iver att upptäcka världen. Oxbrobäcken och dess dalgång var ett kärt tillhåll under fritiden. Bäcken sinade aldrig under sommaren och gav därför otaliga tillfällen till allsköns vattenlek.

På en brink vid dalens södra sida fanns sedan gammalt resterna av en raserad skorstensmur efter ett övergivet boställe. Det röset var en välkänd silhuett på södersidan. Men så en dag på våren var det gamla röset försvunnet. Inte nog med detta. Uppe på markplanet jobbade Fritz Danielsson med att gräva gropar. Den nyfiknes fråga vad groparna skulle vara till, fick svaret: Fritz var rädd för ryssen och grävde groparna för att kunna försvara sig, om ryssen kom. Det svaret trodde inte frågeställaren på, men det rätta svaret fick han inhämta från annat håll. Fritz skulle bygga en såg.

Uppe vid Saxbergsgruvan hade gruvbolaget haft ett litet sågverk för egna behov. Men vid den här tiden beslutade bolaget att den verksamheten skulle upphöra. Det blev alltså en sågbänk till salu och det passade Fritz planer. Så kom alltså den gamla sågbänken på plats vid dalkanten, sedan fundament för den hade gjutits i de omtalade groparna.

Drivkraften till sågen blev till att börja med en gammal råoljemotor, som tidigare använts vid en såg i Norhyttan. Det var en så kallad tändkulemotor av märket ”Avance Patent” på 18 hkr tillverkad vid den berömda gamla maskinfabriken ”Pytagoras” i Norrtälje. Motorn var en stor koloss, cirka 2 meter hög och med ett jättestort svänghjul väl cirka 1 meter i diameter. Motorn hade förstås ett eget kraftigt betongfundament. Den var vattenkyld och därför byggde Fritz ett träkar, som säkert rymde en kubikmeter vatten.

En dag i mitten av september hade montaget av motorn, som hade transporterats i delar, blivit klart. Det skulle bli en första provkörning på kvällen. Ryktet om den hade spritt sig i byn och en ganska stor folksamling hade kommit för att uppleva provet. Ett sådant evenemang bjöds det inte på varje dag.

Råoljan, som skulle driva motorn, fanns i en plåttank som surrats högt i en närstående björk. Därifrån rann oljan med självtryck i ett rör ner till motorns oljepump. Nu tändes två blåslampor som placerades på var sin hylla utanför respektive tändkula. Spänningen steg bland de närvarande. När båda tändkulorna var rödglödgade, gjordes ett första startförsök. Fritz stod vid det väldiga svänghjulet, samt en medhjälpare vid remskivan på motorns andra sida. Det gällde att få snurr på hjulen, så kannan i cylindern passerade toppläget, och motorn kunde tända. Det första startförsöket följdes av flera, men allt tycktes förgäves. Det började mörkna, och jag, som naturligtvis varit med, började som många andra åskådare tro att det inte skulle bli någon start. Jag gick därför hem. Men innan jag somnat den kvällen, hördes plötsligt från andra sidan dalen ett öronbedövande knatter, då motorn tände och ökade farten. De närvarande åskådarna kunde sedan gå hem nöjda med den lönen för väntan.

Så var alltså anläggningen klar att ta i drift. Än så länge var allt under bar himmel. Sågtimmer hade anskaffats och lagts upp i en välta intill den nya sågen. Först gällde det att såga virke för den byggnad, som skulle uppföras över anläggningen. När såghuset så var uppfört, började Fritz såga för avsalu. På ett par år växte det upp en hel liten brädgård på intilliggande mark. Ett tiotal brädstaplar låg där och väntade på köpare som inte tycktes komma.

Men så hände något. Den 21 augusti 1934 brann hela anrikningsverket och lave vid Långfallsgruvan ned till grunden. Beslut togs snart om återuppbyggnad och dåvarande Skånska Cementgjuteriet fick uppdraget. Till bygget krävdes stora mängder virke. Byggfirmans uppköpare besökte Fritz och köpte på stående fot hela brädgården.

I fortsättningen blev det dock inte så mycket sågning för upplag utan mera av typen beställningssågning. Någon ny brädgård uppstod aldrig mer vid sågen.

Den gamla tändkulemotorn hade visat sig alltför klen vid sågning av grovt timmer. Efter några år byttes den mot en motor av fabrikat Bolinder – Munktell på 25 hkr. Där krävdes inga blåslampor för start. Den råoljemotorn ersattes efter några år av eldrift.

Fram till 1950 – 1960 talet anskaffade Fritz även en hyvel och kunde så leverera även hyvlat virke som till exempel golvbrädor. När jag själv behövde golvvirke för en utbyggnad av villa 1968 fick Fritz Danielsson bli min leverantör.

Efter Fritz död på 1980 – talet fanns ingen person som övertog driften av sågen. I stället har anläggningen demonterats och attiraljerna förmodligen sålts för placering på annan ort, obekant för skrivaren