Grangärde sockendräkt kan i år (2022) fira 75-årsjubileum av sin tillblivelse. Vid en festlighet på Sunnansjö Gammelgård 19-20 juli 1947 visades de kompletta kvinno och mansdräkterna för första gången offentligt vid en dansuppvisning av dåvarande Räfvåla Folkdanslag .

Året för tillblivelsen var alltså 1947. Grangärde socken hade tidigare inte haft någon egen sockendräkt. Men tiden var mogen. Det svepte under det här tidsskedet en våg av förnyad hembygdskänsla genom Dalarnas bygder. Dräktskicket togs upp, där det hade legat nere. I inte mindre än 9 Dalasocknar tillkom helt nykomponerade sockendräkter under åren 1924 – 55 och i ytterligare 4 socknar rekonstruerades tidigare använda dräkter.

Önskemålet om en Grangärdedräkt hade en tid legat latent i socknen inte minst inom Grangärde Hembygdsförening. Det önskemålet uppstod också inom folkdanslaget i dåvarande Räfvåla, och där blev önskemålet till en tändande gnista som åstadkom att Grangärde sockendräkt kom till.

Eftersom tillkomsten av Grangärdedräkten är så intimt förknippad med Räfvåla/Saxdalens Folkdanslag, kan det här vara på sin plats att berätta något om danslagets historia. Räfvåla Folkdanslag bildades första gången 1926 på initiativ av Verner Ahlkvist. Han samlade ett antal ungdomar i byn, och övningarna kom i gång. Man utnyttjade lokaler i dåvarande Folkets Hus och i Ordenshuset. Som danslärare verkade från början apotekare Enhörning i Sunnansjö. Senare anlitades en nyinflyttad folkskollärare, Ragnar Nylén, i Björnhyttan som danslärare. Han var själv kunnig folkdansare sedan tidigare och inpräglade noggrannhet och stil i danslaget. Spelman var från början Alfred Falk.

Man kan förmoda, att danslagets första uppvisning skedde vid dåvarande festplatsen vid nya Dammen, där det fanns en dansbana.

Men danslaget arrangerade också andra friluftsfester i byn sommartid t.ex. vid den gamla gården Tors-Karis på Saxbergssluttningen och vid allmänningen Rönninga i närheten av sjön Saxen. Omkring 1930 anlades den nya Folkparken på Gubbas Berg, och dess förnämliga dansbana utnyttjades både för övningar och uppvisningar sommartid.

Sigrid Haag, som var en av pionjärerna, har berättat, att danslaget snart blev anlitat för uppvisningar även utanför byn Räfvåla. Vid midsommar brukade man arrangera resor till Leksand och andra platser i Siljansbygden. Färden företogs med en lövad lastbil ägd av en Sidenvall i Torsberg. Sigrid Haag berättar också, att under den här tiden utflykter med pråm bogserad av ångbåt arrangerades för danslaget till Mässan och Solhaga vid Väsmansstranden. Vid Solhaga, som varit ett gammalt boställe, fanns då fortfarande stora öppna åkertegar, som inbjöd till dans och friluftsliv. Dessa tegar planterades med skog vid slutet av 1930-talet. Sigrid deltog i det planteringsarbetet, och på hennes enträgna böner sparades en åkerteg på en åsrygg för att möjliggöra eventuellt senare besök av danslaget.

Stående fr. v. Alfred Falk (spelman), Anna Jakobsson, Oskar Danielsson, Gerda Rosén, Harald Jakobsson, Valborg Persson, Tage Örnqvist, Gerda Sjöstrand, Verner Ahlkvist, Ingeborg Asp, Einar Haag. Sittande fr.v. Klas Jakobsson, Kalle Andersson, Ingeborg Lind, Manne Pettersson, Ragnar Nylén (lärare) och Sigrid Haag

Vid det här första skedet i danslagets historia dansade man i ”hopplockade” dräkter. Några använde dräkter från andra socknar, andra hade själva komponerat dräkter att likna folkdräkter.

Under krisåren i början av 30-talet kom flera av danslagets medlemmar att flytta från byn, och detta medförde, att verksamheten upphörde 1933. Den kom så att ligga nere till våren 1946, då danslaget aktiverades igen på initiativ av Verner Ahlkvist och ytterligare några kvarboende från pionjärtiden. Danslaget utökades nu med flera folkdansintresserade ungdomar, och Verner Ahlkvist blev danslärare. Spelmän blev nu Karl Hultberg från Räfvåla och Stig Bergkvist från Blötberget.

Det var nu som önskemålet uppstod om en egen sockendräkt att dansa i, en Grangärdedräkt. Danslaget gav Sigrid och Einar Haag samt Rune Haglund i uppdrag att göra upp förslag. Kommittén vände sig först till Dala Fornsal och till Nordiska Museets Klädkammare för att utröna, om någon Grangärdedräkt funnits tidigare. Så var ej fallet. Beträffande kvinnodräkt hade Nordiska Museets Klädkammare endast uppgift om en Grangärdehätta i grönt. På manssidan hade funnits endast den för hela Bergslagen brukade ”Bergsmansdräkten”.

Kommittén började så med kvinnodräkten. Förslaget blev en livkjol av svart kläde och liv av grönt halvylle med broderier i silverfärg. Mönsterskärning hämtade Sigrid från en Gagnefsdräkt, som hon ägde. Sigrid komponerade också en väska eller kjolsäck med utgångspunkt från Grangärde sockenvapen, alltså 3 granar på silverfärgad botten och tre järnmärken i tenn. Detta förslag antogs av danslaget.

Kommen så långt for kommittén till Svante Svärdström vid Dala Fornsal och visade förslaget. Svärdström fann förslaget gott och uppmanade kommittén att fullfölja arbetet. Nu togs också kontakt med Eva-Lisa Nordin med vävstuga i Falun. Hon vävde upp ett förslag till förklädestyg randigt i rött, blått, gult, grönt, svart och vitt samt silvertråd. Ävenså vävde hon upp ett mera smalrandigt tyg i samma färger för mansvästen. Även dessa tyger fann godkännande av Svante Svärdström.

Med de dittills framtagna och godkända komponenterna fullföljde kommittén kompositionen av kvinnodräkten, där den tidigare omnämnda ”Grangärdehättan” fanns med. Vidare komponerades en mansdräkt med väst av det redan framtagna tyget och byxa av samma svarta kläde som i kvinnokjolen

Under tiden hade kontakter tagits mellan Grangärde Hembygdsförening och folkdanslaget och till verksamheten knöts nu också författaren Ivan Oljelund. Hembygdsföreningen och Oljelund stödde nu helt det pågående projektet med dräkten.

Året var nu 1947. Dräkter syddes nu upp till danslagets alla medlemmar, kvinnodräkterna av Sigrid Haag och mansdräkterna av skräddare Grönberg med verkstad i byn. Dräkterna hann dock ej bli klara till midsommaren. Vid sitt premiärframträdande vid midsommarfesten på Sunnansjö Hembygdsgård fick danslaget därför dansa i lånade dräkter. Den stora presentationen av Grangärdedräkten skedde i stället vid en fest, som arrangerades av danslaget på Hembygdsgården 19-20 juli 1947. Visningen blev en stor framgång för alla, som deltagit i dräkternas tillkomst. Dräkterna vann allmän uppskattning, och för den fortsatta introduktionen av dräkterna tillsattes en kommitté bestående av Ivan Oljelund, Einar Haag och Erik Persson från Nyhammar.

van Oljelund blev en stor främjare i arbetet att få den nya sockendräkten antagen som officiell sockendräkt för Grangärde. För att visa sin uppskattning inbjöd han lördagen efter Sunnansjöfesten hela danslaget till sin fäbodstuga på Gasenberget. Till denna sammankomst på Gasenberget skrev han ett välkomstkväde, som är väl värt att återges här.

VÄLKOMSTHÄLSNING till Saxdalens Danslag, då det kom och dansade hos oss i Gasenberget den 26 juli 1947.

Här kommer ett grannt och blänkande tåg

i glada färger och klara

och aldrig Gasenberget såg

en mera lysande skara.

Ni tävlar med björkarnas vitt och grönt

med blommor och gräs på täkten,

med sol som rodnar aftonskönt –

Ni kommer i Grangärdedräkten.

I hundratals år gick stigarna hit

branta och slingrande smala

slitna av klackar i vardagsslit

med hällar blanka och hala.

De gamla, som gick här Bredenberg

Per-OIov och Anders-Matts Fia

levde mest i sin vardagsfärg

och kunde om Er inte sia.

Väl sägs, att i faren tid man skall

ha hört fioler på fester

när dansen gick bortpå Tickols vall,

men aldrig man såg såna gäster.

Ni kommer som fädren att glädja oss

fast unga, med dansen och färgen –

Välkomna, Ni stannar tills solens bloss

står lysande tänd över bergen!

Nästa steg i den nya dräktens historia inträffade söndagen den 24 augusti 1947, då hela danslaget med 2 spelmän och med Ivan Oljelund for till Falun och Dala Fornsal. Inför landsantikvarie Svante Svärdström visades dräkten upp vid ett framträdande av danslaget. Svärdström var helt nöjd med dräkternas slutliga utformning och kunde nu godkänna dem som folkdräkter. För att slutgiltigt bli antagen som sockendräkt måste dock dräkten ha anammats av Grangärdefolket i gemen. Detta får anses ha skett midsommardagen 1948, då dräktens högtidliga invigning ägde rum vid midsommarhögtiden i Grangärde kyrka. Efter högtiden i kyrkan följde då en dansuppvisning på kyrkvallen av Saxdalens Folkdanslag i vackert midsommarväder och inför mycket stora åskådarskaror. Detta slag av midsommarhögtid vid Grangärde kyrka och med Saxdalens Folkdanslag kom att upprepas under en lång följd av år framöver

Danslaget uppträdde under åren även på många andra platser såväl i Sverige som utomlands. Så har danslaget gjort resor till länder runt Östersjön, till Norge, Italien, Tyskland, Belgien, Holland, Frankrike och England och där dansat i den färgglada Grangärde-dräkten.

Hittills torde Grangärde kvinnodräkt ha sytts i c:a 1000 ex., det stora flertalet av Sigrid Haag (dräkten) och bindmössan av Karin Danielsson, Saxdalen. Mansdräkten syddes under de första åren av skräddare Grönberg, Saxdalen. Antalet är obekant men torde vara betydligt lägre än antalet kvinnodräkter.

Det är givetvis viktigt att man vid tillverkning av varje exemplar av sockendräkten noga följer originalet med avseende på utförande och kvalitet hos ingående detaljer. Under årens lopp har särskilt valda dräktkommittéer haft ansvaret för dräktskickets efterlevnad. Två kommittéer har verkat tidigare. I år (1996) har en 3:e dräktkommitté tillsatts av Grangärde Hembygdsförening.

Den består av Kerstin Byström, Saxdalen, Daisy Johansson och Ester Lundkvist, Sunnansjö, samt Saida Persson, Grangärde. Förutom att ansvara för dräktskicket önskar kommittén också säkerställa, att tillverkare finns för de tyger och komponenter, som ingår i dräkten.

Så är nu ( 1997) Grangärde-dräkten väl etablerad och välkänd i våra bygder. 50 år är ju ingen lång tradition för en sockendräkt men en god början på en tradition, som är ämnad att sträcka sig sekler framöver. Kyrka, sockenfana och sockendräkt är alla ting, som ägs gemensamt av socknens inbyggare och som är ägnade att stärka banden mellan alla dem, som räknar sig som sockenbor. En eloge till Saxdalens folkdanslag, på vars initiativ Grangärde socken begåvades med en sockendräkt, som blev så älskad och uppskattad!

Sedan 1990 har danslagets verksamhet varit vilande, och flera av de ”gamla eldsjälarna” har för evigt lämnat oss.

Lars Åhlström /

Grangärdedräkten 65 år

(skrivet 2012)

Den 19 och 20 juli 1947 visades på Gammelgården i Sunnansjö, inför en publik på 1000 personer, Grangärde sockens folkdansdräkt. Då laget iförda den nya dräkten marscherade upp möttes det av en rungande applåd. Författaren Ivan Oljelund talade om och för dräkten samt föreslog ytterligare en applåd, det blev en kraftig sådan för såväl Oljelund som dräkten. Därefter dansade Saxdalens folkdanslag för första gången i en egen dräkt. Det kändes lugnt och trivsamt för en gammal Grangärdedansare.

Orden ovan finns i början av danslagets klipp- och fotopärm som Rune Haglund påbörjade 1947 när Grangärdedräkten var klar. Det var Rävvåla folkdanslag som beslöt att komponera en dräkt för att bli enhetligare vid sina framträdanden. Tidigare hade man haft dräkter från olika socknar. Rävvåla Folkdanslag tog namnet Saxdalens folkdanslag redan sommaren 1947 , även fast byn officiellt inte bytte namn förrän 1 jan 1948. Danslaget återupptog sin verksamhet efter ett uppehåll sedan 1937. ”Nog har det varit på tal många gånger under de tjugo år min hustru och jag varje tisdag dansat med i Rävvåla folkdanslag, men nu har vi kommit så långt att dräkterna håller på att vävas i Falun”, berättade snickaren Einar Haag i Rävvåla vid en intervju i Expressen 1947.

Ungefär samtidigt som dräktplanerna tog fart väcktes samma tanke hos författaren Ivan Oljelund. Några bygdebor hade samlats på fäboden i Gasenberget för att diskutera midsommarfirandet i Grangärde. De hade varit med åtskilliga gånger, även som medverkande. När de jämförde färgglädjen och stämningen med siljanssocknarnas midsommarfester, var ingen riktigt nöjd. De beslöt att sondera stämningen, hembygds-föreningen var rätt forum. Oljelund som var ombedd att hålla midsommartal, ville helst lägga det kring just detta ämne. Överraskningen var lika stor som glädjen, när hembygdsföreningens ordförande meddelade, att Saxdalens folkdanslag redan beslutat återuppta den manliga dräkten och för kvinnorna helt enkelt komponera en ny dräkt

Det var Einar Haag och Rune Haglund som tog fram skisserna till dräkten. Men först vände de sig till landsantikvarie Svante Svärdström i Falun. Som lämnade besked att man inte kände till någon kvinnodräkt för Grangärde. En mycket mörk mansdräkt hade man dock vetskap om. Vid en förfrågan hos Nordiska museets klädkammare erhölls samma svar. Det enda kvinnliga plagg man kände från Grangärde var en mössa. När skisserna var klara godkändes de av landsantikvarien och arbetet med att väva och sy tog vid.

”Vi hade hoppats att dräkterna skulle bli färdiga till midsommar, men det går inte, men den 19 och 20 juli när vi dansar i Sunnansjö, får vi visa upp dem”, sa Einar Haag i en tidningsintervju. Det kostade drygt 1000 kr att ordna dräkter till danslagets åtta par och spelmän. Hemslöjden i Falun hjälpte till med tygråd och vävning. Danslaget försökte dock väva så mycket som möjligt själva för att sänka priset. Sommarfesten i juli 1947 i Sunnansjö anordnades av danslaget för att få bidrag till dräktkostnaderna.

Mansdräkten – den gamla bergslagsdräkten.

Mansdräkten, som fanns sedan tidigare, men aldrig användes, har svarta byxor med tre silverknappar vid knäna och även vid byxlinningen knappar av silver. Väst i samma färger som kvinnodräktens förkläde, vit skjorta och en liten kalott med sex fält på huvudet. Vita strumpor och svarta skor hör till. Strumpeband med tofsar hade inte bergslagsdräkten, men i en dansdräkt förhöjer den färgglädjen. En svart långrock finns, som dock inte används vid dansuppvisningar. Att den manliga dräkten, den så kallade bergslagsdräkten, har hemort i Grangärde, finns inga tvivel om.

Kvinnodräkten

Någon enhetlig kvinnodräkt för socknen hade aldrig funnits. Det var endast bindmössan som kunde spåras tillbaka i tiden. Kvinnodräkten består av en svart, rynkad klädeskjol, vit blus av madapolam (tunt, fint bomullstyg). Ett grönt liv med silversnoddar, en liten väska i silver och grönt med sockenvapnet avbildat. Grangärdes färger är som bekant silver och grönt. Förklädet är randat i grönt, vitt, blått och gult med en invävd silvertråd. På skissen syns en tydlig blå rand. ldag har förklädet ränder i rött, gult, grönt och svart.

Om det fanns en blå rand med i de första dräkterna är oklart. Schaletten är blommig på röd botten. En liten bindmössa i grönt, kantad med spets och rosett i nacken hör till. Strumporna är vita och skorna svarta med spännen. Sigrid Haag berättade för Expressen 1947: ”Vi gör inte kjolen för lång så att de unga töserna skall tycka om den, för det är viktigt att ungdomen klär i den.”

Dräktexamen i Falun

Söndagen den 24 augusti 1947 demonstrerades den nya dräkten i Falun för landsantikvarie Svante Svärdström och andra intresserade. Ivan Oljelund var med och mottog landsantikvariens godkännande. I parken utanför Dala Fornsal hölls offentlig dansuppvisning av Saxdalens folkdanslags åtta par och två spelmän i sina nya dräkter.

Dräktens spridning

En dräktkommitte bildades vars uppgift var att föra ut folkdräkten i levande livet och stå till tjänst med råd. I kommittén, som var sammansatts av personer representerande olika organisationer och kulturintressen, deltog förutom ordf Ivan Oljelund bl.a. Einar Haag, Erik Persson, doktorinnan Dagmar Lund, fru Valborg Pojkas, fröken Dalne som i synnerhet textilkunnig, hembygdsföreningens ordförande Einar Jakobsson, konstnären Nils Öst, kantor C O Jakobsson, herr Nyquist m. fl. Saxdalens folkdanslag fick uppdraget att motta beställningar, anskaffa material och svara för tillverkning av dräkter. Redan hösten 1947 hade ett flertal förfrågningar och beställningar mottagits, från såväl sockenbor som Grangärdebor i förskingringen. Fyra beställningar till Amerika fanns också med.

Första brudparet

Det allra första brudparet som vigdes i Grangärdedräkt var danslagets medlemmar Greta Söderkvist och Stig Haglund från Saxdalen. Vigseln ägde rum i Grangärde kyrka lördagen den 1 november 1947. Officiant var prosten Kefas Brandt. Bröllopet var unikt även i ett annat avseende för första gången spelades Grangärde Brudmarsch, som komponerats speciellt för Greta och Stig. Då brudparet med spelmän i täten lämnade kyrkan hade kamraterna i danslaget bildat portal med liar och räfsor, förstås även de iklädda Grangärdedräkten. Den officiella invigningen av Grangärdedräkten hölls midsommardagen 1948 i Grangärde.

Sommaren 1947 fanns 10 mans- resp kvinnodräkter. Antalet Grangärdedräkter idag är det ingen som känner till. Det vi vet är att dräkten verkligen blev en succé och har nått stor spridning. Någon pensionär är då Grangärdedräkten rakt inte.

Materialet sammanställt av Karin Byström, född och uppvuxen i Saxdalen.