Insänt den 27 mars 1930, till Dalarnas Hembygdsförbund, upptecknat av P. E. Eriksson född 1867 i L:a Elgberget, Säfsnäs socken.

Magnus Jansson född 1843, dog 1926 berättade att de ugnar som finnarna smälte sin myrmalm i, som kallades Myrugnar men även Osmundsugnar och att den järnhaltiga mynja som de tog upp vid sjöar och sank mark soltorkades, innan de smältes i ugnen. En sådan ugn var gjord av sten, som hopfogades så gott det sig kunde göras och tätades vidare av sådana ämnen som byggmästaren (finnen) ansåg lämpligast. Ugnen var ungefär av 1 meters höjd och något vidgad uppåt, samt med fast botten, det som bäst kunde komma ifråga var en passande stenhäll. Ugnen fylldes med torr ved som tändes vid botten och genom anpassade hål tillfördes syre, så veden kunde brinna. De förut insamlade mynjabollarna lades varvtals på veden undan för undan i den upphettade ugnen. Dessa upplöstes och så smälte den lilla järnhalt som fanns i dessa, så att den blev flytande. I botten av ugnen var tapphål, så järnet kunde tappas ut. När de svalnat något, hamrades järnmalmen till tjänliga bitar. Som senare uppvärmdes och smiddes till de efter behoven passande föremål.

Vid Håen som är en bland de äldsta finnbyarna i Säfsnäs, lär det finnas lämningar efter sådana ugnar som visar de första finnarnas järntillverknings metod. Där kan sakkunniga få goda upplysningar och idéer om metoden.

Man kan se att den nämnda järntillverknings metoden användes i Säfsnäs ända till 1700- talets början. Framtill att brukspatron Grave 1721 fick tillstånd att anlägga järnbruksrörelse i Säfsnäs.

Strömsdals masugn som byggdes 1726 var nog den som gjorde finnarnas myrugnar och smältningsmetod helt obehövlig och för gammalmodig. Som det alltsedan den tiden kommer med tiden nya och sinnrikare tillverkningsmetoder som undantränger äldre metoder.

Ludvig Parling född 1841, dog 1925 på Säfsnäs ålderdomshem i Tyfors, som under hela sin arbetstid var hyttarbetare vid Strömsdals hytta berättade följande om hyttarbete.

Parling berättar att vid 13 – 14 års ålder fick jag börja som hyttarbetare, jag fick börja med att ”boka” d.v.s. med en slägga slå sönder järnmalm till masugnen, som sedan brändes eller rostades i rostgropen, en i backen utgrävd grop nära intill masugnen. Detta var ett eländiga ”bokarbete”, som både barn och åldringar av båda könen måste utföra. Arbetet upphörde snart för min del, ty 1856 ombyggdes masugnen och ett nytt malmkrossverk samt gasugn eller vanligt benämnd rostugn byggdes berättade Parling.

Ludvig Parling, som själv var hyttarbetare och innehade flera olika arbetsuppgifter, trappade så småningom upp och steg i graderna så han anförtroddes till ”påsättarplatsen” på Strömsdals masugn. Denna ansvarsfulla post innehade han i många år berättade han. Han berättar hur arbetsfördelningen och reglerna var på masugnen, de första åren av hans ”påsättartid”. Påsättaren eller som de också sade Oppsättare hade en man till hjälp, kallad travare.

Påsättaren fick själv gå ned från masugnen till kolhuset och ”fata” eller fylla kolkorgarna, som var tre till antalet för varje sättning. När två kolkorgar var fyllda, gick travaren ner från masugnskransen och fick skjuta dem på spelflaket, men den tredje kolkorgen fick påsättaren själv skjuta fram och in på nämnda flak.

Sedan var det travarnas tur, att spela upp flaket med kolkorgarna och så fick påsättaren köra fram och stjälpa ur den i masugnspipan som de sade, eller öppningen. All malm som gick åt till varje sättning fick travaren skotta i påsättarskrollan, som måste vägas, så att det blev lagom mycket eller lagom stor kvantitet, av de olika slags sorter av malmer som brukades.

Ett par km norrut från Strömsdals masugn vid Smalsjöälven lät Grave bygga ett verk för gravstålssmide, som allmänt kallades stålbruket. Minnesmärken efter detta stålbruk syns tydligt än i dag (år 1930), t.ex. plats efter ”städstabbars” murning, formationer och utgrävning för vattenhjulet mm. Och under grävning i backen hittas lämningar efter järn och slagg och ändock är det 130 år sedan eller år 1800 som verket revs och överflyttades till Tyfors. ( I dag år 2023, 223 år sedan) . Som känt är anlade brukspatron Arvidsson 10 år tidigare eller år 1790 järnbruksrörelse i Tyfors. Järnet (stångjärnet) kördes med hästar och även med oxar till Filipstad och även ända till Kristinehamn. Som återfrakt var det havre, sill och strömning samt spik m.m. och på senare tid även någon tunna råg,berättar de gamla.

Någon gruvgång och malmbrytning av betydelse har ej förekommit i Säfsnäs. Endast några år mellan 1880 och 1890 bröts järnmalm ej långt från Strömsdals masugn, knappt ett par km avlägset. Masmästaren på platsen fann medelst kompass denna lilla malmåder som innehöll järn som lär ha varit av högprocentig järnhalt och tack vare den billiga transporten gjorde att bolaget lät bryta den.

Tiden när det blåstes i hyttan

I nämnda hytta blåstes för det mesta från före jul och till fram på försommaren eller så länge det fanns kol. En mindre del kol sparades dock till hösten, så hyttan kunde blåsas i gång, så pass mycket kol att det räckte till detta. I väntan på att det blev vinterföre och mera kol kunde framforslas ur skogarna.

Var i järnet tappades

Till en början tappades järnet ut i sand. Men omsider tappades det i formar av järn, och kallades då kokiller. Formarna eller måtten var så många att de upptog en stor del av platsen efter den ena sidan av ”råstu”. När järnet som i en kanal i sanden leddes in till måtten, rann det ut över hela måttområdet, som genom upphöjningar och även urtag i formationen gjorde, att när järnet stelnat och avsvalnat bildade rektangelformiga s.k. järngaltar av mellan 3 á 4 dm. längd och mellan 2 á 3 dm. bredd. På varje järngalt var det tydligt uppmärkt ett S och ett D som betydde Strömsdal.

Förplägnad – Drevöl – vid hyttans slut – eller nedblåsning

När hyttan vid sista blåsning, ”blåstes ner” som de sade, förplägades hyttlaget med stark dricka som bolaget bjöd på. Därtill hade hyttgubbarna själva införskaffat sig någon liter brännvin, de drack sig så fulla så en del blev liggande och somnade från alltsammans. Under en hel blåsningsperiod var det nog en och annan som fått horn i sidan till någon i hyttlaget och tyckte att nu var rätta tiden att göra av- och sluträkning med varandra, Så det kunde bli rätt så stridigt varvid var och en fick veta vad han gick för och vad han var för sorts karl. Då firade hyttlaget ”DrevöI” som de uttryckte sig och desto livligare gick det till, desto större värde satte de på Drevölet. Som prisades i följande ordalag:

”Dä va ett rektit Drevöl”