Hyttan skall vara uppförd år 1633 som en så kallad ”Mulltimmerhytta”, och har hyttmärket: ”N:o 17”. Dessa hyttor kallades även ”Masugn”.

På ett foto från 1930-40 talet ser man ännu resterna av det som en gång var en stor arbetsplats i dåvarande Räfvåla. Huset på bilden är gamla gruvkontoret, som senare flyttades ned mot sjön, är idag det stora vita bostadshuset vid genomfartsvägen.

Denna typ av hytta infördes från Tyskland i början av 1800-talet, den var relativt billig och enkel att bygga. Den blev därför omtyckt av ”Bergsmännen”. De personer som bröt malm, skaffade kol och drev, som delägare, en hytta kallades för ”Bergsmän”. Vid sidan av bergs arbetet drev de ofta jordbruk, därför kom deras gårdar att kallas ”Bergsmansgård”.

Hur ser då en sådan hytta ut, med en sådan benämning? Den var vanlig från början av 1600-talet ända in mot slutet av 1800-talet.

Det centrala i en mulltimmerhytta är ”pipan”, i form av en skorsten, murad av eldfast tegel, där smältning av järnmalmen sker. För att värmeisolera pipan omges den av jord, sand och mull, med stödmurar av sten. Ytterväggen består i nedre delen av en kallmur av natursten, den övre delen av ytterväggen är uppförd av timmer med timmerknutar. Därav kommer namnet ”Mulltimmerhytta”.

Omkring pipans övre del finns en arbetsplattform (masungskrans”, där påfyllning av malm, träkol och kalksten sker. Kalksten fungerar som flussmedel för att slaggen skall få lämplig konsistens. Bälgen drivs av ett vattenhjul, därför var hyttorna byggda vid vattendrag. Tillgången på vatten och träkol var det som styrde hur lång tid per år man kunde använda hyttan.

1. Mulltimmerhyttan från 1632, med uppfodringspår till masugnskransen.

2. Verkbäcken ned mot sjön Saxen.

3. Oxbrovägen mot söder.

4. Verkdammen.

5. Lerbäckgatan, väg mot Olsjön.

6. Oxbrovägen mot norr

7. Per Wettercrantz gård.

8. Kolhus för lagring av träkol.

9. Järnbodar för delägarna.

10. Väg som sammanfaller med dagens: Malmslagarvägen.

Innan malmen kom i hyttan skall den ”rostas”, i rostgropar i marken upphettades malmen med vedeldning, för att driva ut fukt och göra den mer spröd. Även avgick det en del svavel från malmen. I mitten av 1800-talet började man bygga rostugnar med höga skorstenar, en sådan kom att byggas vid hyttan i Rävvåla.

På ett foto av det nybyggda anrikningsverket som byggdes 1893, ser man ruinen av Rävvåla Hytta (vid 1), skorstenen (vid 2) är en rostningsugn för malmen. Ett våghus (vid 3) finns även här kvar, där det färdiga tackjärnen vägdes innan vidare transport ut i världen.

Anrikningsverket låg där Malmslagarvägen i dag ansluter till Oxbrovägen.

Processen för järnframställning kallades för ”blåsning”, (även ”kampanj”).

En blåsningsperiod började genom att man eldar med ved i pipan omkring två veckor, för att torka ut isoleringen och få upp temperaturen i pipan. Därefter övergick man till träkol, som eldades i ett dygn. Nu kan man börja fylla på med malm, denna varvas med träkol och kalksten, och fylldes på allteftersom smältan sjönk nedåt. Luft tillfördes under tryck (kallades även bläster) med hjälp av bälgen som drevs av ett vattenhjul.

Rent järn har en smältpunkt på 1530 grader, den temperaturen kan inte erhållas i en mulltimmerhytta. Dock sker en ”uppkolning” av järnet i pipans botten varvid smältpunkten sänks till omkring 1150 grader. Efter ett dygn har järn och slagg skilts åt, eftersom slaggen är betydligt lättare än järn, flyter den överst på smältan. Nu öppnas ett hål i sidan på pipan och slaggen kan rinna ut. Den leds ut i formar, för att sedan användas vid byggen där man murade med slaggsten.

Efter det öppnas botten på pipan där det flytande järnet kan rinna ut, det leds till formar och bildar tackor, därav namnet ”Tackjärn”, med relativt hög kolhalt.

Här följer några utdrag ur olika protokoll som belyser driften vid hyttan.

I ett utdrag från en jordebok 1817 nämnes:

En äldre hytta vid Räfvåla är ödelagd på 1600-talet.

Omkring 1640.

En gammal hytta Refwåla N:o 17, därtill är skog överflödig nog, och brukas av 3 bergsmän.

Anno 1669.

Reffwåla gruva 1 st, är öde och utbrutin.

Reffwåla Bergsmanshytta, 1 st brukas.

Ibidem (på samma ställe) Köpmanshytta, 1 st brukas.

Anno 1694.

Räfwåla Bergsmanshytta uppbyggd anno 1633. Haver mycket liten vattudräkt och allenast sjövatten som av mossar och bergen tillhopa vankas. Brukas av 8 bergsmän, som hava liten åker och svulten sandjord, som till vårsäd brukas, men god skog. Hyttan är taxerad för 14 lp, märkt med N:o 17 och gjort i år 11 skeppspund tionde. (Omkring 1870 kg).

Anno 1711.

Räfvåla Bergsmanshytta 1633 privilegierad, besittes nu av 14 st bergsmän. Hyttan är belägen på Räfvåla egna ägor mitt i byn. Och vatten kommer ifrån Strömmingsbäcken samt mossar och berg, går med överfall. (Vattnet driver vattenhjulet på översidan). Brukas 5 á 6 veckor om året, hyttmärket är N:o 17. Skattar 14 lp om dygnet, järnet föres till förlagsmän. Deras hemmansskogar har en vacker vidd, och till växten god. Tillverkningen stiger ungefär till 300 skeppund eller något över (omkring 51.000 kg). Malmen tages ifrån Björnberget och Grängesberg samt Risgruvan. (vid Guldsmedshyttan).

Anno 1737.

Räfvåla, varå Privilegium 1633 utfärdades, innehaves av Bergsmän. Vilka 10 á 12 veckor om året, med egna försvarliga skogar, samt överfallsvatten (Vattnet driver vattenhjulet på översidan), komma ifrån den så kallade Strömmingsbäcken samt kärr och mossar, deras tackjärn tillverka.

Protokoll från 14 augusti 1828

Det framgår att hyttan saknar rostugn, samtliga delägare hade var sin rostgrop vari malmen rostades. De hade också var sin järnbod och var sitt kolhus. Tydligen hade rostgroparna, varav en del ansågs ligga för nära hyttan, samt även järnbodar och kolhus anlagts planlöst så att förhållandena blivit ohållbara, varför en genomgripande omreglering var nödvändig.

Samtliga delägare hade därför samlats för att gemensamt överenskomma om hyttbackens fördelning för olika ändamål. Rostgroparna skulle fördelas i storlek efter det antal blåsningsdygn som varje delägare disponerade. Verksamheten vid hyttan uppgick till 24 blåsningsdygn, baserad på vattentillgång, och uppdelades mellan delägarna i förhållande till sina andelars storlek.

Följande personer var upptagna som delägare:

I början av 1800-talet blev hyttan ombyggd och restaurerad av Handelshuset Lorricks från Stockholm och Ludvika Bruks ägare, bergsmännen blev inte längre ägare, istället inbrukare. De fick därvid rätt till blåsning mot lega (en avgift) av ett skeppund tackjärn ( omkring 170 kg) om dygnet på värmd hytta.

Förmodligen i samband med denna ombyggnad, försökte man att utöka vattentillgången för att på så sätt kunna använda hyttan till flera blåsningar.

Ett stort arbete tog sin början genom att gräva kanaler, och leda om vatten från andra bäckar. I samband därmed synes Klossdammen och Nya Dammen (Baddammen) ha blivit anlagda.

Sammanlagt grävdes kanaler med en längd av 1,2 kilometer. Detta behandlas i en separat artikel.

Det finns skrivet att tackjärnet gick fordom till Bennshammar och Bockhammars Smidet, dessa ligger i Skinnskatteberg, även till Hassel Jernverk som låg utanför Oslo.

Ludvika Bruksegare ägde ungefär ¼ av hyttan, resten av äganderätten övergick med tiden till brukspatron Öberg på Seglingsberg, som höll förvaltningspersonal i Rävvåla. År 1863 sålde han till Fredriksbergs bruk, varifrån Rävvåla Bergsmän kunde återköpa hyttandelar.

Men redan 1865 nedlades för alltid driften vid Rävvåla hytta, efter att varit i drift i 232 år.