Under senare delen av 1800-talet kom gruvbrytningen vid Långfallsgruvan att öka alltmer. De malmer som bröts var, zink, koppar bly och en del guld.
I början av 1890-talet byggdes ett anrikningsverk, intill den numera övertäckta Räfvåla Mulltimmerhyttan (masugn), vid vägkorsningen Oxbro/Malmslagar-vägen. Malmen transporterades hit med en linbana från Långfallsgruvan.
Innan malmen gick in i anrikningsverket upphettades den i rostugnar, för att avlägsna främst fosfor.
Det nybyggda anrikningsverket med den första skorstenen från rostugnarna, där främst zinkmalmen upphettades med hjälp av förbränning med träkol. Det blev stora olägenheter av den illaluktande röken från rostningen, då den lägrade sig över hela byn Räfvåla. För komma tillrätta med problemet rev man skorstenen år 1913 och byggde en ny skorsten på samma plats, nu med en höjd på 65 meter. Skorstenen kom att dominera landskapsbilden, och kan ses på många fotovyer över Räfvåla by.
Efter rostugnarna fick malmen passera genom krossar, valsverk och kvarnar, för att sedan som vattenslam genom rör rinna ut på stöt- och roteringsbord, där de olika mineralen på grund av sin olika tyngd skilde sig från varandra och bildade olikfärgade fält. Genom ställbara klotsar på stötbordets nedre kant och rännor fördes godset till nedanför liggande behållare, där godset – sligen avlagrade sig på bottnen, under det att vattnet genom bräddavlopp rann bort.
Gråbergsslammet fördes genom flera trärännor ut i Bondbäcken (nuvarande Verkbäcken) och vidare genom en större träränna direkt ut i sjön Saxen, vars södra del fylldes igen där det så kallade ”Slamhavet” bildades. Den här omnämnda s.k. fysikaliska metoden var emellertid inte helt tillförlitlig, utan en stor del av malmen följde med gråbergsslammet ut i sjön. Denna metod att rena malmen var tidsödande och gav dåligt reningsresultat.
År 1929 byggdes ett nytt anrikningsverk i gruvans omedelbara närhet. Här tillämpades en annan, kemiska metoden (flotation) som består av, att till det i vatten uppslammade godset tillföres olika oljor och kemikalier samt luft, som bildar blåsor. Beroende på de tillsatta medlens art fäster sig de olika malmmineralerna vid blåsorna och flyter upp och lämnar behållaren genom bräddavlopp. Metoden var enkel, effektiv och billig, så att man med gott resultat kan bearbeta ganska lågprocentig malm.
Det gamla anrikningsverket vid Räfvåla Hytta revs under 1930-talet.
Den 15 november 1939 fälldes slutligen den 65 meter höga skorstenen, anrikningsverket var nu redan rivet. Man hade förberett genom att under ett par dagar mejsla bort delar av skorstenens ena sida, och där staga upp med bjälkar och timmerstockar. Genom att sedan bränna upp det trävirke som nu stödde upp skorsten kom den att falla i förutbestämd riktning. På bilden kan röken från avbränningen skönjas, hela arbetet skedde utan några problem.
Teglet i skorstenen inköptes av direktör Norling i Ludvika, för att bygga kolugnar i Gonäs där han framställde träkolsbriketter. Dessa kom till användning i fordonens gengasaggregat, det var nu krigstider och ont om drivmedel.