Vid Runnbergsgården

Ottilia Danielsson

Sammanställning av uppgifter från 1965, där Ottilia Danielsson 83 år gammal berättar om sin uppväxt.

Hon bodde sin sista tid på höger sida efter Lerbäckgatan, nuvarande Nävbacksvägen 12.

Ottilia´s sonson, Stig Danilsson, bodde även han efter Lerbäckgatan, i ett litet hus på vänster sida, strax före korsningen där de två Lerbäckkasärerna låg, allt detta är nu borta.

Stig Danielsson till höger. Han var ofta med i de årliga Nyårsrevyerna i Folket Hus.

Grangärde finnmark heter den västra delen av Grangärde kommun, men i dag finns inte så mycket kvar av minnen från finnarnas tid i bygden med undantag av de förnämliga samlingar som finns vid Skattlösbergs finngammelgård.

Därför var det inte utan att man blev överraskad när det gavs tillfälle till intervju med en grangärdebo som växt upp i en äkta finsk rökstuga !

83-åriga Ottilia Danielsson i Saxdalen bodde på 1880 – 1890 -talet i en stor barnaskara i det sista bebodda finnpörtet i Rifallet. Hon vet hur man fick gnugga ögonen när blåsten pressade ner röken i stugan, hon minns hur barnen kivades för att få plats på den varma ”lillpanken” invid stenugnen och hur livet var i finnpörtet när man hade varken mjöldamm eller ett enda saltkorn …

Fru Ottilia Danielsson som är född år 1881, såg egentligen dagens ljus i Sörberget i Säfsnäs, men kom redan som ettåring till Rifallet i Grangärde, där familjen slog sig ned i finnpörtet beläget i norra delen av byn. Så småningom blev det en stor familj om 14 barn samt far och mor.

O 14 personer i samma rum.

Rökstugan bestod av endast ett rum och när man en tid var hela 14 personer hemma ingav enbart nattlägret vissa problem. Man fick ligga ”skaffötters” i soffan, i bordet fanns en bord-bänk att dra ut och använda som sovplatser och i vaggan fanns ständigt en nyanländ familjemedlem.

I rökstugan fanns en eldstad upplagd av vanliga stenar med en trätrumma i taket där röken skulle gå ut och med två grova stockar som gick rakt över stugan under taket, och där man brukade lägga upp ved på tork. Väggar och tak var genompyrda av sot, och det inte utan vemod fru Danielsson tycker att rökstugan kunnat fått stå kvar. Den var så väl genomrökt så timret hade säkert stått sig i evinnerlig tid. Sedan familjen Igelström – fru Danielssons födelsenamn- flyttat från Rifallet 1896 till Norsån köptes dock rökstugan av Johan Larsson, revs och gick med som ved i en kolmila.

När det var lugnt väder gick röken upp genom taket, men när det blåste slog röken ner och då fick vi gå med händerna för ögonen, säger fru Danielsson. När vi eldade måste dörren stå öppen för att det skulle bli drag och då satte vi en filt för dörren med en öppning på några decimeter högst upp där röken kunde gå ut. Vid sidan om eldstaden fanns ”lilla panken” och ”stora panken”, ett par platser där man kunde sätta sig ner. -Vi slogs dock mest om lilla panken, den stora var närmast den öppna dörren och där var det alltid kallare.

O Slickade fingrar efter saltkorn.

Den fattigaste fattigdom har denna stillsamma och försynta 83-åring upplevt på mycket nära håll.

– Far var kolare och skogsarbetare och hade t ex 2-3 öre klypet. Det var inte lätt att hålla nöden från stugan. Många gånger hade vi inte så mycket som mjöldamm eller salt , vi barn brukade skrapa i saltkärlet och slicka på fingrarna för att känna saltsmaken. Mor brukade gå dagsverken ibland hos bönderna och kunde för detta få ett par sillar eller en brödkaka. Far kunde vara långt borta och arbeta – han var en tid ända uppe i Mora och kolade – och särskilt minns jag när han var vid Lövsjö bruk och kolade. Mamma gick då från Rifallet över skogarna till Lövsjön där hon gick in på brukskontoret för att försöka få pengar. Beskedet var dock att ingenting utbetalades förrän halva kolningen var utförd. Sedan bruksherrarna fått höra om nöden hos den stora familjen i rökstugan vid Rifallet utbetalades dock så småningom sex kronor! Av detta fick far en del för sitt uppehälle och resten traskade mor i snön hem med till Rifallet.

Skor var ett främmande begrepp för barnen från rökstugan i Rifallet och hela sommaren och långt fram på hösten, t o m sedan snön kommit gick man barfota. För att inte förfrysa fötterna på väg till och från skolan i Rifallet kunde barnen nödgas till att kissa på fötterna för att hålla värmen! Att det var en stor dag när 83-åringen en gång fick ett par skor av skollärare Vallbergs fru minns hon alldeles särskilt ännu.

O Barn nära att brännas inne.

Barnen fick ofta vara ensamma hemma när mor och far ute på arbete och Ottilia minns många tillfällen när hon och bröderna Karl och Oskar Igelström satt omkring vaggan och sjöng ”Mamma kom hem, Mamma kom hem”. Vid ett tillfälle höll det på att gå illa. Elden nådde den timrade stugväggen och det började brinna. Men barnen ordnade ut vaggan med minstingen och började sedan slå på vatten och lyckades även släcka elden.

O Smet ur släde vid sjukhusfärd.

83-åriga Ottilia Danielsson hade vid ett tillfälle skor på fötterna när hon var med några äldre flickor på bönemöte till Bringsjöberg. När de var på väg hem hörde de vid Aspfallet – känt för trolldom- hur det spelade och man dansade på en loge. När man kom fram till logen hängde ett stort lås för dörren och det fanns varken musik eller dansande. Jäntorna strök te´och springa, jag var mindre och inte så fortfärdig, skorna var för stora, jag fick ordentliga skavsår och var ofärdig ett år sedan jag fick köld´a i det. Då var dr Nordstedt från Sunnansjö och pastor Pettersson från Grangärde vid ett tillfälle på inspektion i Rifallet och fick se den fotskadade flickan.

Hon fick följa med i släden för att komma till sjukstugan. Under färden sade dock doktorn till pastorn att flickan nog skulle förlora benet. Ottilia smet ur släden och sprang hem. Sedan vart hon inte botad förrän en klok gumma kom till rökstugan, som sedan kunde berätta allt om hur såret kommit till. Ta hit en slarva som jänta rår om, sa´ den kloka gumman. Till sist bussade hon till mej och sa´: Du ska int´ge Dej ut på såna äventyr. Jag blev så rädd och värken var borta …

O Gick vilse med ved på axeln.

Det gick åt mycket ved i rökstugan och för barnen gällde det att direkt efter skolan ge sig ut och leta torrakor och bära hem. – Vid ett tillfälle var Oskar och jag åt skogen efter ved men när vi skulle hem gick vi vilse. Vi gick och gick men vågade inte släppa vedklumparna trots att vi började bli trötta. Till sist kom vi fram ända vid Sandsjöbro intill Ulriksberg när vi kände igen oss. Trots att axlarna då var helt flådda av den tunga veden tordes inte barnen släppa den utan traskade den långa vägen tillbaka. De mötte dock mor, som den gången faktiskt var litet arg för att barnen inte kastat veden.

O Gick och läste i Hörkens skola.

När barnen i Rifallet skulle konfirmeras hade man att välja på att gå de två milen till Hörken eller tre mil till Grangärde. Ottilia och hennes jämnåriga kamrater gick till Hörken där pastor Ahlgren undervisade i skolan. Här har 83-åringen minnen från vårlossningen när sjön Norra Hörken var landlös vid Sjöändan för att sedan nödgas plumsa i när man kom över på Hörksidan. När man kom fram sade pastor Ahlgren att barnen skulle gå till ”kvartera” – inkvarteringen – och byta om. Något ombyte hade dock inte barnen med sig, de gick bakom slaggvarpen och vred ur strumporna och torkade ur skorna så att det inte skulle tjippa.

Av ljusa minnen minns 83-åringen särskilt när barnen fick följa med far till Storsjön intill Rifallet och fiska. Det var högtidsstunder.

83-åriga Ottilia Danielsson berättar sina minnen utan tanke på klagan, hon önskar bara tala om verkligheten som den var bland fattigt folk i en finsk rökstuga. Frisk och kry är hon trots sin höga ålder och en optimistisk glimt i ögat och över det numera något fårade ansiktet visar att hon klarat sin strapatsrika väg genom livet på ett synnerligen beundransvärt sätt.