Vid Runnbergsgården

Erik Olsson 1924 – 1925

Erik Olsson var på Spetsbergen 1924 – 1925, han var med då det utbröt eld i gruvan 1925. Efter det så lade man ned kolbrytningen, och verksamheten avvecklades, flera år senare såldes Sveagruvan till Norska intressen.

Erik Olsson är från Grängesberg och bodde förmodligen på Källfallet vid den här tiden. Erik skrev en form av dagbok i versform, men det ger ändock en bild av vardagen vid Sveagruvan i alla fall. Som avslutning visas ett bildgalleri av en del av de bilder som Erik hade med tillbaka, där kan man se på två kort brandrök från en öppning i berget. Materialet har jag fått låna av Ingbritt Olsson, barnbarn till Erik.

Första spritransonen på vintersäsongen 1924-1925.
Som tröst för det båtarna hän från oss gick . I lördags den den första ransonen vi fick. En sjättedels liter det blev då på man, att detta var för mycke ingen tycka kan. Men ändå var det de som blev duktigt i tagen. Det slagit sig åt huvudet åt armarna å magen.
Det sågs uppå bena det hördes på ton, det luktade sprit ända ned på morion. Andra råkade ut för en sabla dilemma, de visste inte ens var de själva var hemma, de vaknade upp uti främmande hus. Ja så kan det gå när man tar sig ett rus.
I samlingslokalen där var det galej, där trådde vi dansen för hi och tjohej. Då kvinnor här inte alls räcker te, vi måste dansa gubbdans var lugn för de. Ivar han skötte musik på klaveret, han drog så jag trodde han skulle dra iseret.
Lekande på fiol också det var, ja det blev musik som var klämmig och rar, för haderi å haderi å haderi å ralla. Det hördes inga missljud ty glada voro alla, vi gott kunna leva i den tanke å tron, att allt gick rätt bra vid vår första ranson.

En resa till Spetsbergen.
För resan till Spetsbergen rustade vi var, turalleri, turallera, på rullande hjul upp till Narvik vi far, turalleri turallera, hurra, där ligger Braganza med ångan i topp, ty hon skall oss föra mot nordpolen opp, ett sjung falleri, hej fallera turalleri hurra.
Då båten den lagt några meter från land , då kommer en gutt med en kvart i sin hand, turalleri hurra, han har försummat och vänta han får, med kvarten på kajen så sårgsen han står, ett sjung falleri, hej fallera turalleri hurra.
I Tromsö där fingo vi vänta en stund, turalleri turallera, när båten fått kol lade den sig på grund, turalleri hurra, och vi fästa om ibland flickor och öl, tills båten från botten har lättat sin köl. ett sjung falleri, hej fallera turalleri hurra.
Men allt som är trevligt får aldrig bestå, turalleri turallera mot norden mot norden Braganza skall gå, turalleri hurra vi kom så ombord lite upprymd och glad ty ölet var starkt i förbudslandets stad, ett sjung falleri, hej fallera turalleri hurra.
På villande havet vi sedan komut, turalleri hurra. Braganza på vågorna flög som en svan, hon krängde och rulla av självaste fan, ett sjung falleri, hej fallera turalleri hurra.
Vi lantliga sjömän nu matleda fick, turallri turallera, i bukter och vågor snart ryggarna gick turalleri hurra det ropades ulrik för hi och ohoj, och bleka om nosen vi låg i vår koj, ett sjung falleri, hej fallera turalleri hurra.
Men sjösjukan glömdes dess bättre till sist bort, turalleri turallera vi lyckligt har nått vår bestämmelseort, turalleri hurra fast icke så fort, gick resan rätt bra, till båtens besättning ett tack må de ha, ett sjung falleri, hej fallera turalleri hurra.
Vid framkomsten hälsades vi av salut, turalleri turallera och därmed vår sjudagarsresa var slut, turallei hurra på brottarmattan i samlingssal där vi uti drömmen led sjösjukans kval, ett sjung falleri, hej fallera turalleri hurra.
Uppå denna resa det också var med, turalleri turallera två glada gesäller som handla med ved, turalleri hurra affärna de kastat nu har överbord och nu gäller resan den snöiga nord, ett sjung falleri, hej fallera turalleri hurra.

En kurs i geografi.
Om ni nu vill lyssna till, skall jag dra en liten drill och det ska bliva en en kurs i geografi, att i denna jag är hemma skall ni själva snart förstå, ni skall rent förvånad bli. Uppå hela jordens ring finns det nästan ingenting som jag inte uppå mina fingrar har, men Sveagruvan blott i kväll i betraktande vi tar. Men det gäller följa med om nytta av läktionen ni skall få, ty jag är så rysligt lärd att värst är mig förstå.
Här är van Mijens baij och här ligger uppå svaj gamla Bellsund men nu i isen fast, han kanske drömmer om en tid då han vid storm och böljesång, gjorde giringar och kast. Här vi lastebryggan har och sen vi banan tar, som uppå bockar sig sträcker uppåt byn och bakom ser vi fjällarna sig sträcka upp mot skyn, och dessa jättars merg i gruvan här vi bryta ut, i upplag dessa hamna sen här på moreon till slut.
Med andra sidan skall jag genast ta itu och vi börja med vår renlighets depå. Här är bastuträsk och kraftstation, fast nog det glunkas om , att den är både si och så, Här barackerna vi ha, och dom är ju ganska bra, det är B och C och DEF och G, och dessa små estapperna nummer noll noll har. Här en samlingssal vi ha för möten nöjen och musik. Här en gammal lokomobil, och här en mekanik.
Men nu går vi över bron, ty där ner på moreon , har vi ändå mycke mer att röra i, här är matförråd å spritförråd å andra skräpförråd, här är stall å svineri, här är Englich konsulat, här är trådlös telegraf, här är hundstall och potatiskällare, och ner vid strand för båtarna ett litet hus vi ser, kloakerna i sjön går ut var inte ängslig dock min vänn vi får det åter denna väg, i vattenledningen.
Om förlåtelse jag ber ty det finns lite mer som för helhetsskull vi inte glömma får, här vid gruvan står ett hus som snart säkert ramlar ner, ty på dålig grund dä står, detta kallas galleri, här en smedja kära ni, här är banan som i luften far, och för att komma ner igen en tur med den vi tar, här är depå för dynamit å en för bräder å för plank, här är handelsboden men gå ej dit, ty där de jör dej pank. Sveagruvan Spetsbergen 1 februari 1925.

Midsommar i Spetsbergen
Midsommar och det är väl blott hån, man kan både skratta och gråta. Än kyliga vindar far fram här med dån, i vinterskrud fjällena ståta. Väl avklädningssenen de börjat har, men ännu här mycket av vintern finns kvar.
Än ligger isen kvar över sjö, mot stranden ej böljorna leker, och smutsiga rester av av vinterns snö, är de blommor vårt öga smeker. Med vemod vi blicka mot fjällena opp, när midnattssol lyser på bländvit topp.
Där hemma nu frossar i blommor och grönt, i doftande lövsal mor sitter. Man gör promenader i skogen så skönt, och njuter av fåglarnas kvitter. Från snösparven hör vi ibland en drill, hav tack du lilla vän för vad du bjuder till.
Ingen kan därför undra uppå, om en längtan griper vårt sinne, helt säkert vi alla har äventyr små från midsommartiden i minne. Om lekar och dans efter toners brus, eller kärleksgnabb under björkars sus.
Livet oss växlingar ständigt beskär, det händer som minst vi kan ana helt säkert det ödet och slumpen det är, som så nyckfullt styrer vår bana. Men vart vi än kommer i syd eller nord, en längtan dock går till vårt hem här på jord.

Isoleringsvisa på Spetsbergen
Bland Spetsbergens snöhöljda fjäll i torftiga nybyggartjäll, som fångar vi sitta och längtansfullt blicka i väster där solen försvann. Väl vemod vi kände när båtarna vände och lämnade oss kvar på strand.
När mörkret står tätt som en mur blir dyster båd mänska och djur. När helst som vi vaknar och solen vi saknar, vi vet ej om dag eller natt för oss det då gäller ej modet vi fäller, ty högt går vårt skämt och vårt skratt.
Som jättar att värna oss små, de mäktiga fjällen stå och själv har naturen här danat skulpturen med pelare viseer och språng i tystnad sig dväljer om urtid som funnits en gång.
Luften står vit som av damm när snöstormar våldsamt drar fram över berg över dalar sitt maktspråk den talar det viner så hemskt kring vår knut, då drivorna hopas då framåt den sopas då knappast man vågar sig ut.
Men när hon har uttömt sin makt och åter till ro hon sig lagt. Då norrskenet flammar över fjällarnas kammar var såg vi mer prakt på vår jord. När månsilvret stänker och stjärnorna blänker och då är det vackert i nord.
Men solen den kommer en gång om än väntan på den bliver lång även hit kommer våren med blommor i håren. Vi hör snösparvens sång till sin vän det blir fröjd i vårt sinne
när tiden år inne att vända mot hemmet igen.
Sveagruvan den 10/2 1925 E.Olsson