Förord: En berättelse från år 1965 av förre skolläraren August Åhlström, dels med egna minnen dels med intervjuer.

I år (1965) har 86 år förflutit sedan malmfyndigheten i Saxbergets gruvor upptäcktes år 1879. Upptäckaren blev 86 år gammal, Skarp Jakob Jansson, Räfvåla. Han var född 1836 och slutade sina dagar den 6 maj 1922. Några år före sin bortgång satt den gamle hedersmannen och berättade för undertecknad om upptäckten.

Jag var 12 år och min bror Daniel 18. Vi kolade två milor vid Långfalla. Våra lediga stunder tillbringade vi i kolarkojan, där det sällan var alldeles tyst – vi hörde ljud – täljningar och susningar som vi inte kunde lokalisera. En kväll hade vi gått och lagt oss. Daniel hade somnat, men jag låg vaken. Plötsligt hörde jag det tydligt ropas ”Daniel” utanför kojan. Jag väckte Daniel, men Daniel var trött och brydde sig ingenting om. Då kastades kojdörren från kojan ut på planen utanför. Daniel blev rädd, men jag tyckte det var spännande. Vi gick upp för att se till milorna – den översta brann. Efter att vi hade dämt milan återvände vi till kojan och hörde inget mera den natten.

─ En gång berättade jag händelsen för några herrar. De skrattade åt mig, men då jag frågade dem hur dörren kunde kastas ut från kojan, så kunde de inte ge någon förklaring. Emellertid, händelsen i kolarkojan kunde Skarp Jakob, som han i bygden kallades, aldrig glömma. Ända från barnaåren hade han hört berättas, att där Råhanda (Bergfrun) på detta sätt gav sig tillkänna, där skall det finnas gods. Som vuxen tänkte han därpå, och vid tre olika tillfällen gick han med gruvkompassen däruppe i skogen väster om Räfvåla (numera Saxdalen) och sökte. Sista gången tog han ett smörgåspaket och gick ensam. Någon hade frågat honom vart han skulle gå. ”Jag skall gå och leta på en gruva, så jag slipper ha så lång väg till arbetet”, hade han svarat. Att han skulle bli sannspådd kunde han väl inte då mer än hoppas på.

Efter att i timtal ha gått omkring utan att finna någonting satte han sig på en tuva, ställde kompassen vid sidan om sej och åt sina smörgåsar. När han efter måltiden skulle ta kompassen såg han, att den gjorde utslag. Efter fortsatt sökande återvände Skarp-Jakob hem, men återvände dagen därpå och fann då ett ställe med än bättre utslag. Här var alltså platsen för en ny gruva. Skarp-Jakob förstod att ensam skulle han inte orka med uppgiften att anlägga en gruva. Som delägare tog han därför med sin bror, Skarp Erik Jansson, och bygdens affärsman, Anders Runnberg. Så satte man igång. Första spadtagen togs av upptäckaren och Vidik Runnberg. Schaktet låg i gränslinjen mellan bergsman Daniel Anderssons och Roths i Sunnansjö ägor, och fick vid inmutningen år 1880 namnet Rålinjegruvan.

Det blev emellertid en synnerligen både arbets- och kostnadskrävande uppgift att nå den sökta malmen. Jordlagret var djupt, och för att undvika ras måste det stämplas ordentligt. Vid 16-17 alnars djup (omkring 10 meter) kom man på rösberg, som innehöll en aning järn, men efter 3 dagars brytning tog malmen slut. Ytterligare 3 alnar djupare ned kom man på fast berg, som bestod av ”en konstig bergart”, som gruvkarlen Skarp-Jakob såg var allt annat än järnmalm. Av bruksförvaltaren Carlberg, i Bångbro, fick man veta, att det var koppar, zink och blymalm. Detta var en stor besvikelse för dem, enär efterfrågan på sådan malm vid denna tid var ganska ringa. Vad Skarp-Jakob sökte var en järngruva.

Nu beslöt man öppna ett nytt schakt ett par hundra meter österut. Detta schakt fick vid inmutningen år 1881 namnet Långfallsgruvan. Namnet torde vara härlett från de långa fall, som en gång funnits däruppe, (fall=kalhuggen glänta i skogen). Ej heller här träffade man på någon järnmalm men väl samma bergart som i Rålinjegruvan. Någon ren järnmalm har man ännu i dag inte funnit, men berget innehåller något järn, som givetvis var orsak till, att kompassen gjorde utslag.

Så småningom stod det dock klart för delägarna, att de ej skulle orka med ännu större utgifter, och de höll på att ge tappt. Då vände sig Skarp Jakob till bruksförvaltare C. G. Hammarström, i Nyhammar, som mot kontrakt om 1/8 i Rålinjegruvan och 1/4 i Långfallsgruvan skulle sälja övriga delar av inmutningsrätten samt satsa erforderligt kapital för fortsatta undersökningar.

Efter 6 år hade ingen köpare anmält sig varken av malm eller gruva. År 1887 kom bruksförvaltare Hammarström och erbjöd övriga 3 delägare var sina 1.000:- kr för deras andelar i gruvan. Skarp-Jakob tvekade, men mot löfte om att senare få något mera gick han med om försäljningen. Någon mera ersättning erhöll han aldrig och med kännedom om att bruksförvaltare Hammarström ett par år därefter sålde gruvan till ett konsortium för 110.000:- kände sig nog den gamle upptäckaren besviken, då han trodde, att Hammarström gjort en avsevärd vinst. Så lär inte ha varit fallet, enligt vad grosshandlare Emil Holmberg, Grängesberg, vid ett tillfälle meddelade undertecknad. Även Hammarström hade nedlagt så stort kapital, att, när markägarna fått sitt, det inte återstod mycket att dela.

Under åren fram till 1920 bytte gruvan ofta ägare och torde ha förorsakat de flesta ägarna förluster. Den ”konstiga” malmen innehöll inte bara koppar, zink och bly utan även silver, guld och något järn och dessa i en synnerligen intensiv blandning. Min far, som ett flertal år hade anställning i det gamla verket, brukade säga, att ett malmkorn av ett knappnålshuvuds storlek kunde innehålla ett flertal mineral. Det var därför länge förenat med stora svårigheter att skilja mineralerna från varandra.

I början av 1890-talet byggdes ett anrikningsverk på hyttplatsen intill den numera övertäckta Räfvåla mulltimmerhytta (masugn). Här fick skrädmalmen passera genom krossar, valsverk och kvarnar, för att sedan som vatten slam genom rör rinna ut på stöt och roteringsbord, där de olika mineralen på grund av sin olika tyngd skilde sig från varandra och bildade olikfärgade fält. Genom ställbara klotsar på stötbordets nedre kant och rännor fördes godset till nedanför liggande behållare, där godset – sligen – avlagrade sig på bottnen, under det att vattnet genom bräddavlopp rann bort.

Gråbergsslammet fördes genom flera trärännor ut i Bondbäcken (nuvarande Verkbäcken) och senare genom en större träränna direkt ut i sjön Saxen, vars södra del fylldes igen – det så kallade ”Slamhavet”. Den här omnämnda s.k. fysikaliska metoden var emellertid inte helt tillförlitlig, utan en del av malmen följde med gråbergsslammet ut i sjön.

1929 byggdes ett nytt anrikningsverk i gruvans omedelbara närhet. Här tillämpades redan från början den kemiska metoden (flotation) som består av, att till det i vatten uppslammade godset tillföres olika oljor och kemikalier samt luft, som bildar blåsor. Beroende på de tillsatta medlens art fäster sig de olika malmmineralerna vid blåsorna och flyter upp och lämnar behållaren genom bräddavlopp. Metoden lär vara enkel, effektiv och billig, så att man med gott resultat kan bearbeta ganska lågprocentig malm. Det gamla anrikningsverket brann ned till grunden 1934. Ett stenjärn hade följt med malmen och fastnat i konkrossen, vars remmar slirade och antände byggnaden. Röjningsarbetet påbörjades omedelbart, och det nuvarande verket uppfördes och togs i anspråk 1935.

Genom god ledning och erfarna arbetares medverkan har man under senare decennier nått fram till allt bättre resultat. Då även nya malmtillgångar upptäckts, torde driften vid Saxbergets Gruvor ännu ha en framtid (sagt år 1965).

Källor: Skarp-Jakob Janssons egen berättelse. Tidning för Bolidenkoncernens anställda, Smältdegeln, nr 1- 1957 sid. 19 och 20: Masens berättelse, Makterna varslade om malmen.